Ciudad Perdida, Colombia - en nyårsvandring

Det kanske inte är det första man tänker på men med mina resevänner brukar vi diskutera var vi vill vara både fysiskt och mentalt nästa nyår. Förra nyåret som vi firade med innefolket i Nicaragua ville vännen sälja allt hon ägde, säga upp sig och resa minst ett år. När vi träffades i Manaus, Brasilien inför årets resa hade hon sitt "hem" i ryggsäcken och kände sig sådär fri som hon mentalt ville göra. Vårt nyår skulle firas i Lost City, Ciudad Perdida eller förlorade staden på en fyradagarsvandring i Colombia, avslutningen på vår turné genom Amazonas, Venezuela och Colombia.

Vandringen utgår normalt från Santa Marta, fem mil norr om Cartagena och det finns fyra eller femdagarsvandringar. Vi hade valt en fyradagarsvandring och jag ser faktiskt ingen mening med att gå femdagarsvandringen. Vi blev upphämtade av en beställd taxi då vi efter två punkteringar på två olika bussar från Venezuela inte kunnat ta oss fram till Santa Marta utan stannat i Palomino. Gruppen träffades för lunch och efter en tvåtimmars bilfärd upp för en smal grusväg kom vi fram till byn där vägen tog slut. Mulåsnorna packades här för att bära den mat vi behövde under turen.

Det var över 30 grader varmt och vi fick en presentation av vår lokale guide Wilmer hur området ser ut och vår vandring. 

Som tur är ligger stigen i djungeln och under långa sträckor gick vi i skuggan. På vandringen är det många vad över floder som är fantastiskt svalkande och skönt. 

Det är en ganska bergig vandring med grusiga stigar och jag fattar inte hur det går när det är regnperiod, jag skulle råda er att planera vandring i dec - jun om ni ska vandra då det inte regnar så mycket. Det är en tuff vandring och när vi kom fram för natten fanns det duschar och toaletter på campen. Man sov i våningssängar så det var bara att välja vilket myggnät man ville sova under. 

Även om allt var primitivt kändes det ändå fräscht. Middagen ordandes av guiderna och det blev en tidig kväll efter middagen och lite kortspel. Frukosten på morgonen serverades redan kl 6 för att vi alla skulle vara på väg senast kl 7. Vandringen dag två var både brant uppför och brant nerför på en sandig smal stig som man samsade med packmulåsnor. 

Utsikten blev bättre och bättre under dagen och till slut hade man utsikt över bergen långt bort i fjärran. Det visade sig att Wilmer och hans fru Alexandra hade sin gård på en av sluttningarna.

På vägen upp passerade vi byar med ursprungsbefolkning där barnen kom springande och ville ha "dulce", sötsaker. Jag är lite emot att ge barn godis och jag förstår att föräldrarna och byborna försöker hålla barnen borta från turisterna som kommer. Tänk själv om passerande skulle ge era barn godis varje dag, ibland flera gånger om dagen.....

Vi passerade plantage av både kaffe, kakao och såklart kokabladsbuskar. Ursprungsbefolkningen får ha 30 buskar per vuxen och de tuggar frekvent på kokablad. Vi fick smaka råa kakaobönor där köttet smakar som saftig lime medan själva bönan är bitter som tusan så den spottar man ut. 

På lunchen kunde vi slappa i solen och bada i floden, dit även två av Schamanens döttrar kom och badade med oss.

Efter lunchen tog vi oss upp till baslägret under själva Lost City och platsen vi skulle fira nyårsafton på. Jag hade burit med mig en Gula Änkan som jag haft med mig på resan från Amazonas genom Venezuela, min väns enda önskan då jag frågade om jag skulle köpa med mig något från Europa. Inte mig emot.... :P

Ingen el men dusch och toalett så levande ljus och matlagning över öppen eld av våra fantastiska guider. 

Nyårsfirandet skedde under middagen och nästan alla hade burit med sig Rom, whisky eller någon form av vin och tragiskt nog verkade det som att även Schamanen som sedan kom förbi hade druckit lite väl mycket. Vi firade både brittisk och svensk nyår men fler lyckades vi inte hålla oss vakna till. Som tur var somnade vi innan byrådet och då Schamanen började leva om. Flera av deltagarna fick se hur Schamanen slog en kvinna med en käpp till dess att flera andra kvinnor stoppade honom. Dagen efter fick vi veta av Wilmer att det var schamanens sonhustru och att hon varit otrogen, något som hon hade erkänt. Schamanen hade sedan nästan skrämt ihjäl de som försökte gå på toa under natten. Både jag och N sov så tungt att vi missade all uppståndelse under nyårsnatten. På morgonen mötte vi Schamanen på vägen upp till Lost City så Wilmer, vår guide fick sig en pratstund med honom. 

Morgonen började med en timmes vandring innan de 2000 trappstegen upp till Lost City. 

När vi kom upp fick jag en konstig känsla, en rofylld lugn känsla och det är en så vacker plats där solljuset lyser upp i gläntorna.

Innan man går upp ska man placera händerna på en styrkesten där man får extra energi. Självklart provar vi det och det är lite mäktigt att den stått där i flera hundra år och användes av de nu utrotade Tayronaindianerna.

Det är sju olika schamanstyrda stammar som alla hävdar att de delvis är ättlingar till de av spanjorerna utrotade Tayronafolket. De styr sina stammar och håller traditionerna vid liv. Schamanen som vi träffade hade två fruar och 16 barn, när första frun inte kan få fler barn får han gifta sig en gång till.

Alla grunder är runda och ju högre upp desto heligare plats och högst upp finns tempelplatsen. De har sina egna lagar och ett byråd, de olika stammarna träffas under seanser på en liknande  men nybyggd plats som Lost City. Tyvärr slog blixten ner i templet under seansen där över 60 schamaner och viktiga bymedlemmar deltar och 11 av dem dog 2014. De kommer därför att flytta och bygga en ny plats för dessa möten. Enligt traditionen begravde man sina döda familjemedlemmar i grunden till husen tillsammans med ägodelarna, det är därför vanligt att gravskändare redan stulit och förstört värdefulla föremål då såna här platser hittas. Går man lite högre upp möts man av en linje bestående av beväpnad militär. Byarna och ursprungsbefolkningen högre upp i bergen får inte besökas och vill inte ha besökare eller vara en del i turismen. Högst upp har man den bästa utsikten över hela området och för ett gruppfoto såklart. 

De olika stentrapporna som alla leder upp till den hör platsen påminner lite om Inkalederna som går kors och tvärs för att knyta ihop olika områden. De olika stenarna fungerar även som ett larmsystem då de vickar och dånar till, de som bodde i området visste vilka varningsstenarna var men fiender trampade å dessa så det ekade i hela dalen.

Vi tog långa pauser överallt så att vi kunde känna av platsen och försöka förstå hur de levde här i området. Anledningen till att de sökte sig upp i bergen var att de ville ha fyra årstider för att kunna odla olika typer av grödor för största möjliga välstånd. De använde sig av guld och de smyckade sig med bl.a. jade som de bytte till sig via Panama och Costa Rica.

Efter besöket var det bara att hämta grejerna i baslägret för att ta sig den två dagars vandringen tillbaka till civilisationen igen. Vandringen ner är minst lika brant och självklart kunde vi stanna och bada i den fantastiskt vackra lagunen.

Såhär efteråt känns det lite overkligt att ha besökt en så avlägsen plats och på något sätt har det gjort mig ännu mer nyfiken på både ursprungsbefolkningar och naturen i Sydamerika. Redan på vägen ner pratade vi om att nästa långresa kanske blir att utforska Colombia lite mer. I Santa Marta var jag bara tvungen att springa in och tacka de supertrevliga arrangörerna av resan på Turcol.

Santa Marta verkar också vara ett trevligt ställe och vi körde längs med strandpromenaden då vi åkte mot Cartagena för att lämna landet och än en gång säga hejdå till N. Vem vet var vi träffas nästa gång ;D

Palomino - Himlen i Colombia efter Hell i Venezuela

Efter 42 timmars resande på nattbussar med beväpnad militär genom Venezuela och så kommer man fram till Palomino, Colombia, då kan det inte jämföras med annat än himlen. Att dessutom sova i en säng, kunna beställa mat från en meny med varm mat och för första gången beställa en drink på två veckor så förstår ni kanske nivån på resandet genom både Amazonas och Venezuela.

Strandtimmarna går att räkna på en hand för mig under långresor men vattenfast solskyddsfaktor 50 gäller ändå eftersom jag är ute men aktiv hela dagarna i solen och blöter ner mig i vattenfall, floder och forsar. Palomino är en lite by som börjar vid motorvägen ca 10 mil norr om Santa Marta, 15 mil norr om Cartagena och ca 8 mil söder om gränsen från Venezuela, Paraguachón. Byn sträcker sig sedan ner till stranden och på de små grusvägarna ner ligger små Hostel ända ner till stranden.

Jag är en fantast av tält och att sova i hängmatta och nästa gång jag åker till Colombia kommer jag definitivt att resa med både hängmatta och tält, det verkar som att man enklast reser runt så i den här delen av landet. Det går lokalbussar som det bara är att hoppa på och sedan finns det expressbussar man kan boka om man ska åka långt. Man får räkna med dubbla restiden jmf med Sverige då bussarna stannar lite här och där för att fylla upp bussarna. I Palomino erbjuds vandringar, forsränning på uppblåsta innerslangar, surfning, snorkling i närliggande marina reservat, besök i nationalparken Tayrona, yoga och att bara njuta.

Längs med stranden ligger små hostel, barer och det verkar som att surfare, yoga utövare och barnfamiljer både inhemska turister och utländska turister blandas i en fantastisk soppa av lugn så fort solen går upp. Det jag gillar med Sydamerika är lugnet som uppstår när solen går ner och livet som börjar då solen går upp, en rytm som man i Norden inte har och som man i Norrland aldrig har då man skulle sova sig genom hela vintern och vara uppe hela sommaren. ;P

En kort strandpromenad i soluppgången sedan var det dags för att bli hämtad av vår underbara resebyrå som skulle ta oss med på en fyradagars vandring upp till Ciudad Perdida, förlorade staden. 14 timmars återhämtning, lite uppsköljda kläder som fick hänga på ryggsäcken för att torka i den 30-gradiga värmen och så var det dags för nyårsfirande bland ursprungsbefolkningen. Yey!!

Är ni inte rädda? - Den ständiga frågan i Venezuela

Är ni inte rädda? Näe, borde vi vara det?

Det var innan vi:

- åkt expresstaxi i 140 km/h i 7h

- åkt bil på en av de farligaste motorvägarna, där bara däckrester låg kvar efter de nattliga rånen

- åkt nattbuss med beväpnad militär

- mutat militärer och poliser

Eftersom vi hade en arrangerad tur från Santa Elena vid gränsen till Brasilien till Angel Falls i Venezuela hade vi ingen bokning eller något arrangerat efter annandag jul. Målet var att försöka ta oss genom Venezuela ut till Colombia. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte fanns några bussbiljetter att köpa efter vår "underbara" flygning tillbaka till civilisationen.

Vi fick spendera ett dygn på La Casita i Ciudad Bolivar där vi träffade ett antal inhemska men även utländska turister. La Casita är en inhägnad Posada eller Hostel med enklare rum, restaurang och pool. Det kryllar av personal och det stod ett antal jeepar uppradade och vakter patrullerade på natten.

De som kom från Venezuela frågade oss vad vi gjorde där ensamma utan att kunna spanska ens. De undrade även hur vi skulle ta oss ut och bad oss vara försiktiga. Inte resa på bussar som kommer fram då solen gått ner. Det bästa är att ta nattbussar där det finns beväpnad militär, de utsätts inte lika ofta för rån. Själv så körde de bil men med flera timmars marginal så de skulle kunna stanna på säkra platser om något hände. I Venezuela kan man inte köpa biljetter i förväg, bussbiljetter köps därför bäst på svarta marknade där biljetter finns att "boka" innan de släpps. Det finns två vägar ut ur Venezuela mot Colombia och det är antingen via San Cristobal eller via maracaibo. Eftersom det endast fanns biljetter till Valencia så fick vi rådet att åka dit och sedan försöka ta nattbussar västerut allt eftersom, eller som ägaren till La Casita sa, "keep on moving".

Första nattbussen skulle gå 18:30 men eftersom enda stället det fanns wiFi på var på flygplatsen bad vi att få åka dit 45 min innan för att försöka skjuta på vandringen i Colombia en dag.  Vi åkte till busstationen i god tid men 18:30 hade inte ens bussen kommit och jag var i upplösningstillstånd på den bäcksvarta busstationen som beskrivits i Lonely Planet att man helst inte skulle vistas på efter att det blivit mörkt. I Ciudad Bolivar måste man även köpa biljett eller betala skatt för att få lämna staden. Efter att vi på knackig spanska och med hjälp att två koreaner boende i Brasilien frågat minst fem olika bussbolag så kom bussen inkörandes för påstigning. Om det står 18:30 och den ska vara framme kl 04 så ska man på inget sätt tro att den går ens i närheten av den tiden, den går när bussen är full. Vår buss gick 2,5 timme senader och var FEM timmar sen till Valencia. På bussen köpte andra passagerare kaffe, kakor och visade hur man till frukost åt deras varma majspannkakor med hemgjord ost som gatuförsäljare sålde längs vägen. Eftersom vi var de enda turisterna på bussen var det många nyfikna blickar. Vid ett stop där N gick på toa och jag följde med halvvägs för att se vart hon gick hörde jag, Chicka No! Vart ska ni? Till Maracaibo vidare till Colombia. E som vi fick veta att han heter började diskutera med en vän att vi borde försöka ta oss över gränsen via San Christobal istället och att det inte var säkert för oss att åka den vägen vi planerat. De lovade att hjälpa oss med biljetter då vi kom fram. Den unga studenten jag satt brevid skulle också dit så vi letade rätt på en svartabörssäljare av biljetter för oss tre till Maracaibo. Vi fick var sitt armband av E och han ville att vi skulle maila honom och meddela när vi var säkra i Colombia. I Valencia möttes vi av den här skylten och vi fick tydliga instruktioner att absolut inte lämna stationen på några villkor då det här området på stationen var det enda man ansåg säkert.

Nattbussen skulle gå kl 19 men kom iväg vid 21-tiden då den äntligen blev full och de tre beväpnade militärerna kunde kliva på. Jag hade inte uppe min kamera så ofta men N tog detta foto med en av militärerna som kikade över vårt huvud.

Vi sov genom att ha mössan nerdragen, tjockaste fleecejackan på då ACn stod på typ 15 grader och öronproppar för att slippa höra den skränande busschauffören som sjöng högt med till radions Colombianska pop hela natten för att hålla sig vaken. Det var fortfarande bäcksvart då vi kom fram och vi hade fått rådet att ta sig från Maracaibo till Maicao med en delad taxi, där man köper två platser. Vi skulle helst åka meden barnfamilj då militären och polisen inte utsätter bilar med barn i för så hårda kontroller och risken för överfall och rån är mindre. Taxibilarna som stod uppradade påminner om bilder man sett från 70-talets Cuba men de gamla amerikanarna på Cuba var finare, allt var trasigt i "vår" bil där jag och N satt fram. 

Då vi körde mot gränsen såg vi köerna till bensinstationerna som på många ställen hade helt slut på allt bränsle. Vår bil körde därför in på en bakgård och fyllde på bränsle från plastdunkar innan vi kom till bilkön ut ur Venezuela. Det var här militärkontrollerna och poliskontrollerna började kräva mutor eller "skatt" för att inte ta in oss för fullständig kontroll av bagage och bil. Det skulle ta någon timme ute på stäppen i 30 graders värme så alla i bilen började betala mutor varje station, totalt fem på en sträcka på två mil. Såhär såg bilkön ut som kröp fram i värmen.

När vi äntligen kommer till gränsen gick det hyfsat snabbt att få stämpeln för att lämna Venezuela.

200 meter längre fram låg gränskontrollen in till Colombia där vi blev välkomnade in i landet vid Paraguacho. Vid ingenmansland såldes allt från himmel till jord och som ni ser finns schampoflaskor uppradade för de som ska köra in i Venezuela. I själva Venezuela är det brist på allt och det är svårt att ens kunna köpa toapapper efter militärens ingripande för ett år sedan då de bestämde vad alla varor skulle kosta. Många affärer stängdes och affärsmännen flyttade ut ur landet. En månadslön på 35-50 dollar motsvarar en tredjedel av vad mat kostar för en familj per månad, samma summa som vår bil betalade totalt för att ta oss ut ur landet.

 

Vi gick omkring i ingenmansland för att försöka hitta våra väskor som var kvar med barnfamiljen vi just åkt med. Kossorna tuggade i sig skräpet och det var bilar, bussar och smått kaotiskt överallt innan vi såg vår "familj" med våra väskor.

Efter att ha köpt biljett till Santa Marta, en busstur på fyra timmar trodde vi att vi skulle ha gott om tid för att göra oss i ordning för vandringen. Två timmars försening och en punktering fick oss att ta en taxi vidare till en annan terminal där vi kunde hoppa på en annan buss som också fick punktering efter en halvtimme. Solen började gå ner och vi insåg att vi inte skulle hinna till Santa Marta och kanske inte ens kunna genomföra den efterlängtade vandringen till Lost City. 

Ett äldre par kliver av bussen och vill ta en taxi till Palomino, jag känner igen namnet som även skulle kunna vara starten på vandringen så vi ber att få åka med. De pladdrar oavbrutet på spanska och ser till att vi blir skjutsade till ett hål i väggen där vi kan växla och sedan till stranden där det finns Posadas eller Hostels. Det vi inte visste var att vi borde haft tält eller hängmatta med oss så när vi frågade efter ett rum såg de helt frågande ut. Efter mycket om och men fick vi ett rum, det dyraste på hela resan, 50 dollar. :))

Efter 42 timmars resa med två nätter på buss bytte vi inte ens om utan gick raka vägen till en strandbar, hängde E:s armband som vi fått över ölflaskorna och firade att vi var i Colombia och skulle bli hämtade för vandringen till Lost City över nyårshelgen. Om vi varit rädda. Jepp, därför har jag nästan inga foton på hur det såg ut längs vägen då risken för rån var så hög men vi vaknade upp här på Paradisstranden i Palomino i Norra Colombia.

Angel Falls - en gömd skatt i Venezuelas djungel

Att besöka världens högsta vattenfall och en av Venezuelas största turistattraktioner innebär ändå att man man får sova i hängmattor och kissa på djungelstigen medan de andra tittar bort. Det finns inga räcken, skyltar eller tillrättalagda stigar på vandringen upp till lagunen under fallet. Precis vad jag letar efter för julfirandet 2014..... ;P

Det var piloten och äventyraren Jimmie Angel som på 1930-talet flög över de otillgängliga områdena och gjorde den vackra bergsplatån, Auyantepuy omtalad. Jimmie till och med fastnade med sitt plan då han skulle visa sin upptäckt och det tog 11 dagar att vandra ner till civilisationen igen.

Glatt överraskad att besöket tar två dagar och att gruppen endast består av inhemska turister från Venezuela inser vi att det här med turister kanske inte är så vanligt i Venezuela för tillfället. Våra guider Hector och Emmelie pratar bra engelska men för att prata med de andra 10 besökarna får jag snabbt fräscha upp min gymnasiespanska. Turen börjar med en timmes båttur uppströms i en lång träbåt från byn Canaima.

Efter en timme får vi hoppa av och vandra då båten med gäster är för tung för att ta sig upp för forsarna. Eller som de säger, det är för farligt för gäster att åka med upp i forsen. 

När vi hoppade i båten hade föraren av båten ett antal reservpropellrar hängandes i en rep, och när vi såg forsarna förstod vi varför. Efter ytterligare två timmar båtfärd börjar de höga bergsplatåerna visa sig i solskenet. Gruppen som kom tillbaka hade sett fallet i 30 sekunder genom dimma och ösregn så vi hoppades på bättre tur.

När vi kommer fram till baslägret hänger vi av oss ryggsäckarna och väljer en hängmatta att sova i. 

Efter en lättare lunch och med en vattentät påse med kamera i hoppade vi i båten igen för att ta oss till stigen där vi skulle påbörja vandringen upp till lagunen under fallet. Ja, såhär såg stigen ut som vi vandrade upp för i en timme för att nå en utkiksplats under fallet, Salto Angel.

När vi kommer fram har vi bra utsikt och fallet är relativt stort med tanke på att det är sista veckorna som det är möjligt att se det från den här vandringen. 

I mitten av januari blir vanligtvis vattennivån i floden för låg för att ta sig upp med båt så då får man nöja sig med att flyga in över platån för att få en skymt av den lilla strimma vatten som rinner över kanten vid torrare klimat. Vi fortsätter vandringen upp till lagunen under fallet där vi tar oss ett härligt svalkande dopp.

Det är varmt, ca 30 grader så alla svalkande dopp är härliga. Vi vandrar ner till floden igen och hoppas på att hinna innan det blir bäcksvart och mygginvasion. Tyvärr så visar det sig att båten inte lyckats ta sig upp för att hämta oss så vi får stå ut med att dansa i mörkret för att på något sätt försvåra myggsvärmen från att äta upp oss fullständigt. En pannlampa dyker upp på andra sidan floden och det är Hector som kommer för att visa oss var det är lättast att vada över. Vid det här lager är de ovana vandrarna från Venezuela skräckslagna och tror att de ska dö medan jag och N ser det som ett fantastiskt avslut och låtsas dansa ormen i takt då vi vadat med händerna på varandras axlar i lårdjupt svalkande flodvatten. Att bara hälften av oss har med pannlampor gör att svordomarna haglar i mörkret då de som går barfota trampar på vassa stenar och de slår i tårna i rötter. Efter en kort vandring ser vi båten som ska ta oss ner till vårt läger för middag. I lägret är maten förberedd och den här juldagen firas med att vår vän Clara sjunger en Shakira låt och hennes man Alexandro som är lärare och operasångare sjunger ett fantastiskt nummer som bejublas av oss i gruppen. Vi har en fantastisk kväll där nästan alla har smusslat med sig något gott som det bjuds på som efterrätt till kaffet. Ljuvliga människor och höga skratt avslutar juldagen 2014 vid foten av Angel Falls, Salto Angel. Efter en sval natt tvärs över en hängmatta med mössan nerdragen ner till näsan och en filt som inte riktigt räckte till lyste solen och vi blev väckta till doften av nykokt kaffe och en frukost med nybakat majsbröd och scrambled egg. Yummy!

Ytterligare en glimt av falle i soluppgången innan vi hoppade i båtarna för att ta oss till Canaima.

Att besöka Angel Falls är magiskt vackert och visade sig från den bästa sidan, jag önskade att jag kunde rekommendera er att åka till Venezuela men inte för tillfället och jag kommer att berätta om de risker vi utsatte oss för men klarade oss undan för att ta oss ut ur landet. Men jag tar med mig minnet av alla vackra, underbara människor vi fick umgås med på den här underbara platsen.