Detta ljuva land - Costa Rica

Inte nog med att färsk frukt finns i trädgårdarna året runt, exotiska fåglar flyger runt en och att aporna väcker en med sina vrål på morgonen, Costa Rica har så mycket mer.

Då jag var i Costa Rica i sep/okt fick jag äntligen se en "Arrivada", då havssköldpaddor kommer upp på land och lägger sina ägg. Det handlar om tusentals sköldpaddor några nätter i månaden.

När man väl sett det är man ju galet nyfiken på hur de små sköldpaddorna kläcks och tar sig ner till havet igen. På julaftonsnatten ringde vänner och berättade att det var dags för en kläckning. Sagt och gjort, klockan ställdes på 04:30 och efter en kort natt, en stark kopp kaffe och en pralin så körde vi iväg till ödestranden. Inga rangers, inga guider bara några få turister som dessutom visade sig vara svenskar och därav en väldigt känd fotbollspelare gjorde att jag blev lite starstruck sådär innan solen ens gått upp. Sedan började jag se de pyttesmå liven som sakta kämpade sig ner till stranden.

Alla små sköldpaddor som inte vaktades av besökare blev snabbt uppätna av gamar som flockats till stranden. Jag bestämde mig för att följa med ett tiotal ner till vattnet.

Och väldigt faschinerande är det att se när de kämpar sig fram, vilar några sekunder, lyfter huvudet för att lokalisera sig och så dra vidare.

Ute på havet slog vågorna hårt och smurfarna började dyka upp tillsammans med havsfåglarna som nu skulle börja frossa på de små utmattade sköldpaddorna. Man kan ju alltid hoppas att någon av de som tog sig ner överlevde.

Juldagen 2015 kommer att bli ihågkommen som den dagen jag första gången fick se små havssköldpaddor kläckas för att ta sig ner till havet. 

Äntligen fick jag se en "Arrivada" - en ankomst av havssköldpaddor!

En dröm som går i uppfyllelse och en bock på min Bucket list! 💙

Jag har besökt Costa Rica sju gånger och äntligen var turen på min sida. I september och oktober, som är Costa Ricas regnperiod och "vinter" då temperaturen kan sjunka till 25 grader vid kusten är det tid för "Arrivadas", arrrival eller ankomst. Senast det var en Arrivada, dvs vid fullmånen i mitten av september så postade några på FB att det var dags, resultatet blev en naturkatastrof. 2000 personer, både inhemska och utländska turister invaderade stranden och de tusental sköldpaddor som skulle upp för att lägga ägg vände i vattenbrynet av allt liv. Den här gången skyddades stranden av både rangers och polis som spärrade av den största delen av stranden.

En Arrivada är när sköldpaddor går upp på land och lägger ägg. Här pratar man om hur stor den var och hur många sköldpaddor som gick upp på land för att lägga ägg. Vi fick en förvarning att det var dags och för ovanlighetens skull började den precis innan solen skulle gå ner och innan det började ösregna. Anledningen till att sköldpaddorna lägger äggen under regnperioden är för att stranden hålls lagom tempererad i 45-50 dagar till kläckning. Vi köper biljetter in till naturreservatet och efter förra fadäsen måste man gå med en guide och får Max 30 minuter på stranden då man väntar många besökare. Guiderna är engelsktalande och det kostar 8 dollar för utlänningar och 6 för Costaricaner. Vi följer guiden och det första man ser är säckar med sköldpaddeägg?!?

På stranden kommer en rad människor bärande på sköldpaddeägg i stora påsar och en folkmassa sitter och tvättar ägg och lägger i påsar?!? WTF!!!

Guiden ser min förvåning och att jag förmodligen grimaserar. Det är inte så illa som det ser ut blir jag förklarad för, byborna har tillstånd att första 36 timmarna gräva upp ägg, tvätta och sälja som de alltid gjort. Jag kommer snart till anledningen till att det inte är så farligt. Vi börjar gå på stranden och guiden ber oss att alltid gå bakom dom, då störs de inte lika mycket. Den första dyker upp och sedan ser man fler och fler som tagit sig upp till den lösa sanden där de kan börja gräva med sina bakben. Vi följer en hona och ser hur hon kämpar. Honorna går upp då det är högvatten eftersom de har kortare bit att krypa på stranden då.

De gräver en ca 40 cm djup grop och det tar sin lilla tid. Eftersom Arrivadas började natten tidigare så är det redan ägg i sanden, ÖVERALLT!!

Det flyger ägg upp ur gropen då honan gräver och på sidorna sitter gamarna och mumsar sig mätta. Sanden som normalt är ganska svart är vitmelerad under en arrivada, så mycket äggskal är det som ligger på stranden.

En hona lägger 80-100 ägg och kan komma tillbaka tre gånger per år till samma strand. Totalt räknar man med att det är 200 000 sköldpaddor som kommer upp och lägger sina ägg här under en ankomst. Den här stranden har den näst största ankomsten av Tortuga Lora, eller Olive Ridley Sea Turtle i världen. Ca 90 % av äggen förstörs varje natt då nya gropar grävs och nya ägg läggs. En arrivada håller normalt på i fem dagar så de första 36 timmarna är inte kritiska på något sätt för att sköldpaddorna ska hotas eller minska i antal. Guiden berättar att antalet sköldpaddor varit stabilt de senaste 15 åren.

Vi går vidare till den delen som är avspärrad av rangers och där kryper tusentals upp ur vattnet och jag kan bara stå där ett tag för att förundras hur det här urtidsdjuret hittar till samma strand och gör det i sån massvandring som det är. Solen går ner och numera får varje besökare bara vistas där 30 minuter så det är dags att gå tillbaka.

De ser så klumpiga ut på land jämfört med de jag sett då jag snorklat. Hela proceduren tar ca en timme och de har nerförsbacke sista biten så det går undan på vägen mot vattnet.

Vi skyndar tillbaka och med dessa mängder av sköldpaddor går det inte längre att hålla sig bakom dom då Arrivadan för den här kvällen bara har börjat! Älskade det!!

Önskar bara att jag fick vara med om en "kläckning" också då de små sköldpaddorna ska ta sig ner till vattnet utan att bli uppätna av gamar och hundar. Byborna och volontärer jobbar dygnet runt just för att så många som möjligt ska klara sig. Efter 15 års ålder kommer de förhoppningsvis tillbaka för att lägga ägg igen och man beräknar att de som är uppe på stranden är 60-80 år. Om jag avslutade kvällen hos vänner som bjöd på en sköldpaddeäggshot, kanske det.....

Life is too short......

Ni som flugit känner alla igen det, det där beteende att alla snabbt ska upp, slita ner väska för att sedan stå och vänta i flera minuter på att dörren ska öppnas. Det var nära att jag blev sån, men vad är syftet med det? Är det för att de där minuterna är så viktigta eller är det för att alla andra ska tro att minuter är så viktiga?

Sedan några år tillbaka väljer jag bara fönsterplats oavsett hur långt bak jag hamnar. Ni anar inte vad man ser vid inflygningar över Europas städer, för att inte tala om de foton jag har över Panamakanalen, Tafelberget i Kapstaden, Costa Ricas kust, Guatemalas vulkaner, stränderna i Mexiko och de oändliga broarna ut till Key West. Nu vill jag ju inte att vi ska börja slåss om de där fönsterplatserna så ni får gärna fortsätta jaga de där minuterna men för mig är livet för kort för att inte njuta av utsikten på mina flygresor. ;P

Ciudad Perdida, Colombia - en nyårsvandring

Det kanske inte är det första man tänker på men med mina resevänner brukar vi diskutera var vi vill vara både fysiskt och mentalt nästa nyår. Förra nyåret som vi firade med innefolket i Nicaragua ville vännen sälja allt hon ägde, säga upp sig och resa minst ett år. När vi träffades i Manaus, Brasilien inför årets resa hade hon sitt "hem" i ryggsäcken och kände sig sådär fri som hon mentalt ville göra. Vårt nyår skulle firas i Lost City, Ciudad Perdida eller förlorade staden på en fyradagarsvandring i Colombia, avslutningen på vår turné genom Amazonas, Venezuela och Colombia.

Vandringen utgår normalt från Santa Marta, fem mil norr om Cartagena och det finns fyra eller femdagarsvandringar. Vi hade valt en fyradagarsvandring och jag ser faktiskt ingen mening med att gå femdagarsvandringen. Vi blev upphämtade av en beställd taxi då vi efter två punkteringar på två olika bussar från Venezuela inte kunnat ta oss fram till Santa Marta utan stannat i Palomino. Gruppen träffades för lunch och efter en tvåtimmars bilfärd upp för en smal grusväg kom vi fram till byn där vägen tog slut. Mulåsnorna packades här för att bära den mat vi behövde under turen.

Det var över 30 grader varmt och vi fick en presentation av vår lokale guide Wilmer hur området ser ut och vår vandring. 

Som tur är ligger stigen i djungeln och under långa sträckor gick vi i skuggan. På vandringen är det många vad över floder som är fantastiskt svalkande och skönt. 

Det är en ganska bergig vandring med grusiga stigar och jag fattar inte hur det går när det är regnperiod, jag skulle råda er att planera vandring i dec - jun om ni ska vandra då det inte regnar så mycket. Det är en tuff vandring och när vi kom fram för natten fanns det duschar och toaletter på campen. Man sov i våningssängar så det var bara att välja vilket myggnät man ville sova under. 

Även om allt var primitivt kändes det ändå fräscht. Middagen ordandes av guiderna och det blev en tidig kväll efter middagen och lite kortspel. Frukosten på morgonen serverades redan kl 6 för att vi alla skulle vara på väg senast kl 7. Vandringen dag två var både brant uppför och brant nerför på en sandig smal stig som man samsade med packmulåsnor. 

Utsikten blev bättre och bättre under dagen och till slut hade man utsikt över bergen långt bort i fjärran. Det visade sig att Wilmer och hans fru Alexandra hade sin gård på en av sluttningarna.

På vägen upp passerade vi byar med ursprungsbefolkning där barnen kom springande och ville ha "dulce", sötsaker. Jag är lite emot att ge barn godis och jag förstår att föräldrarna och byborna försöker hålla barnen borta från turisterna som kommer. Tänk själv om passerande skulle ge era barn godis varje dag, ibland flera gånger om dagen.....

Vi passerade plantage av både kaffe, kakao och såklart kokabladsbuskar. Ursprungsbefolkningen får ha 30 buskar per vuxen och de tuggar frekvent på kokablad. Vi fick smaka råa kakaobönor där köttet smakar som saftig lime medan själva bönan är bitter som tusan så den spottar man ut. 

På lunchen kunde vi slappa i solen och bada i floden, dit även två av Schamanens döttrar kom och badade med oss.

Efter lunchen tog vi oss upp till baslägret under själva Lost City och platsen vi skulle fira nyårsafton på. Jag hade burit med mig en Gula Änkan som jag haft med mig på resan från Amazonas genom Venezuela, min väns enda önskan då jag frågade om jag skulle köpa med mig något från Europa. Inte mig emot.... :P

Ingen el men dusch och toalett så levande ljus och matlagning över öppen eld av våra fantastiska guider. 

Nyårsfirandet skedde under middagen och nästan alla hade burit med sig Rom, whisky eller någon form av vin och tragiskt nog verkade det som att även Schamanen som sedan kom förbi hade druckit lite väl mycket. Vi firade både brittisk och svensk nyår men fler lyckades vi inte hålla oss vakna till. Som tur var somnade vi innan byrådet och då Schamanen började leva om. Flera av deltagarna fick se hur Schamanen slog en kvinna med en käpp till dess att flera andra kvinnor stoppade honom. Dagen efter fick vi veta av Wilmer att det var schamanens sonhustru och att hon varit otrogen, något som hon hade erkänt. Schamanen hade sedan nästan skrämt ihjäl de som försökte gå på toa under natten. Både jag och N sov så tungt att vi missade all uppståndelse under nyårsnatten. På morgonen mötte vi Schamanen på vägen upp till Lost City så Wilmer, vår guide fick sig en pratstund med honom. 

Morgonen började med en timmes vandring innan de 2000 trappstegen upp till Lost City. 

När vi kom upp fick jag en konstig känsla, en rofylld lugn känsla och det är en så vacker plats där solljuset lyser upp i gläntorna.

Innan man går upp ska man placera händerna på en styrkesten där man får extra energi. Självklart provar vi det och det är lite mäktigt att den stått där i flera hundra år och användes av de nu utrotade Tayronaindianerna.

Det är sju olika schamanstyrda stammar som alla hävdar att de delvis är ättlingar till de av spanjorerna utrotade Tayronafolket. De styr sina stammar och håller traditionerna vid liv. Schamanen som vi träffade hade två fruar och 16 barn, när första frun inte kan få fler barn får han gifta sig en gång till.

Alla grunder är runda och ju högre upp desto heligare plats och högst upp finns tempelplatsen. De har sina egna lagar och ett byråd, de olika stammarna träffas under seanser på en liknande  men nybyggd plats som Lost City. Tyvärr slog blixten ner i templet under seansen där över 60 schamaner och viktiga bymedlemmar deltar och 11 av dem dog 2014. De kommer därför att flytta och bygga en ny plats för dessa möten. Enligt traditionen begravde man sina döda familjemedlemmar i grunden till husen tillsammans med ägodelarna, det är därför vanligt att gravskändare redan stulit och förstört värdefulla föremål då såna här platser hittas. Går man lite högre upp möts man av en linje bestående av beväpnad militär. Byarna och ursprungsbefolkningen högre upp i bergen får inte besökas och vill inte ha besökare eller vara en del i turismen. Högst upp har man den bästa utsikten över hela området och för ett gruppfoto såklart. 

De olika stentrapporna som alla leder upp till den hör platsen påminner lite om Inkalederna som går kors och tvärs för att knyta ihop olika områden. De olika stenarna fungerar även som ett larmsystem då de vickar och dånar till, de som bodde i området visste vilka varningsstenarna var men fiender trampade å dessa så det ekade i hela dalen.

Vi tog långa pauser överallt så att vi kunde känna av platsen och försöka förstå hur de levde här i området. Anledningen till att de sökte sig upp i bergen var att de ville ha fyra årstider för att kunna odla olika typer av grödor för största möjliga välstånd. De använde sig av guld och de smyckade sig med bl.a. jade som de bytte till sig via Panama och Costa Rica.

Efter besöket var det bara att hämta grejerna i baslägret för att ta sig den två dagars vandringen tillbaka till civilisationen igen. Vandringen ner är minst lika brant och självklart kunde vi stanna och bada i den fantastiskt vackra lagunen.

Såhär efteråt känns det lite overkligt att ha besökt en så avlägsen plats och på något sätt har det gjort mig ännu mer nyfiken på både ursprungsbefolkningar och naturen i Sydamerika. Redan på vägen ner pratade vi om att nästa långresa kanske blir att utforska Colombia lite mer. I Santa Marta var jag bara tvungen att springa in och tacka de supertrevliga arrangörerna av resan på Turcol.

Santa Marta verkar också vara ett trevligt ställe och vi körde längs med strandpromenaden då vi åkte mot Cartagena för att lämna landet och än en gång säga hejdå till N. Vem vet var vi träffas nästa gång ;D

Är ni inte rädda? - Den ständiga frågan i Venezuela

Är ni inte rädda? Näe, borde vi vara det?

Det var innan vi:

- åkt expresstaxi i 140 km/h i 7h

- åkt bil på en av de farligaste motorvägarna, där bara däckrester låg kvar efter de nattliga rånen

- åkt nattbuss med beväpnad militär

- mutat militärer och poliser

Eftersom vi hade en arrangerad tur från Santa Elena vid gränsen till Brasilien till Angel Falls i Venezuela hade vi ingen bokning eller något arrangerat efter annandag jul. Målet var att försöka ta oss genom Venezuela ut till Colombia. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte fanns några bussbiljetter att köpa efter vår "underbara" flygning tillbaka till civilisationen.

Vi fick spendera ett dygn på La Casita i Ciudad Bolivar där vi träffade ett antal inhemska men även utländska turister. La Casita är en inhägnad Posada eller Hostel med enklare rum, restaurang och pool. Det kryllar av personal och det stod ett antal jeepar uppradade och vakter patrullerade på natten.

De som kom från Venezuela frågade oss vad vi gjorde där ensamma utan att kunna spanska ens. De undrade även hur vi skulle ta oss ut och bad oss vara försiktiga. Inte resa på bussar som kommer fram då solen gått ner. Det bästa är att ta nattbussar där det finns beväpnad militär, de utsätts inte lika ofta för rån. Själv så körde de bil men med flera timmars marginal så de skulle kunna stanna på säkra platser om något hände. I Venezuela kan man inte köpa biljetter i förväg, bussbiljetter köps därför bäst på svarta marknade där biljetter finns att "boka" innan de släpps. Det finns två vägar ut ur Venezuela mot Colombia och det är antingen via San Cristobal eller via maracaibo. Eftersom det endast fanns biljetter till Valencia så fick vi rådet att åka dit och sedan försöka ta nattbussar västerut allt eftersom, eller som ägaren till La Casita sa, "keep on moving".

Första nattbussen skulle gå 18:30 men eftersom enda stället det fanns wiFi på var på flygplatsen bad vi att få åka dit 45 min innan för att försöka skjuta på vandringen i Colombia en dag.  Vi åkte till busstationen i god tid men 18:30 hade inte ens bussen kommit och jag var i upplösningstillstånd på den bäcksvarta busstationen som beskrivits i Lonely Planet att man helst inte skulle vistas på efter att det blivit mörkt. I Ciudad Bolivar måste man även köpa biljett eller betala skatt för att få lämna staden. Efter att vi på knackig spanska och med hjälp att två koreaner boende i Brasilien frågat minst fem olika bussbolag så kom bussen inkörandes för påstigning. Om det står 18:30 och den ska vara framme kl 04 så ska man på inget sätt tro att den går ens i närheten av den tiden, den går när bussen är full. Vår buss gick 2,5 timme senader och var FEM timmar sen till Valencia. På bussen köpte andra passagerare kaffe, kakor och visade hur man till frukost åt deras varma majspannkakor med hemgjord ost som gatuförsäljare sålde längs vägen. Eftersom vi var de enda turisterna på bussen var det många nyfikna blickar. Vid ett stop där N gick på toa och jag följde med halvvägs för att se vart hon gick hörde jag, Chicka No! Vart ska ni? Till Maracaibo vidare till Colombia. E som vi fick veta att han heter började diskutera med en vän att vi borde försöka ta oss över gränsen via San Christobal istället och att det inte var säkert för oss att åka den vägen vi planerat. De lovade att hjälpa oss med biljetter då vi kom fram. Den unga studenten jag satt brevid skulle också dit så vi letade rätt på en svartabörssäljare av biljetter för oss tre till Maracaibo. Vi fick var sitt armband av E och han ville att vi skulle maila honom och meddela när vi var säkra i Colombia. I Valencia möttes vi av den här skylten och vi fick tydliga instruktioner att absolut inte lämna stationen på några villkor då det här området på stationen var det enda man ansåg säkert.

Nattbussen skulle gå kl 19 men kom iväg vid 21-tiden då den äntligen blev full och de tre beväpnade militärerna kunde kliva på. Jag hade inte uppe min kamera så ofta men N tog detta foto med en av militärerna som kikade över vårt huvud.

Vi sov genom att ha mössan nerdragen, tjockaste fleecejackan på då ACn stod på typ 15 grader och öronproppar för att slippa höra den skränande busschauffören som sjöng högt med till radions Colombianska pop hela natten för att hålla sig vaken. Det var fortfarande bäcksvart då vi kom fram och vi hade fått rådet att ta sig från Maracaibo till Maicao med en delad taxi, där man köper två platser. Vi skulle helst åka meden barnfamilj då militären och polisen inte utsätter bilar med barn i för så hårda kontroller och risken för överfall och rån är mindre. Taxibilarna som stod uppradade påminner om bilder man sett från 70-talets Cuba men de gamla amerikanarna på Cuba var finare, allt var trasigt i "vår" bil där jag och N satt fram. 

Då vi körde mot gränsen såg vi köerna till bensinstationerna som på många ställen hade helt slut på allt bränsle. Vår bil körde därför in på en bakgård och fyllde på bränsle från plastdunkar innan vi kom till bilkön ut ur Venezuela. Det var här militärkontrollerna och poliskontrollerna började kräva mutor eller "skatt" för att inte ta in oss för fullständig kontroll av bagage och bil. Det skulle ta någon timme ute på stäppen i 30 graders värme så alla i bilen började betala mutor varje station, totalt fem på en sträcka på två mil. Såhär såg bilkön ut som kröp fram i värmen.

När vi äntligen kommer till gränsen gick det hyfsat snabbt att få stämpeln för att lämna Venezuela.

200 meter längre fram låg gränskontrollen in till Colombia där vi blev välkomnade in i landet vid Paraguacho. Vid ingenmansland såldes allt från himmel till jord och som ni ser finns schampoflaskor uppradade för de som ska köra in i Venezuela. I själva Venezuela är det brist på allt och det är svårt att ens kunna köpa toapapper efter militärens ingripande för ett år sedan då de bestämde vad alla varor skulle kosta. Många affärer stängdes och affärsmännen flyttade ut ur landet. En månadslön på 35-50 dollar motsvarar en tredjedel av vad mat kostar för en familj per månad, samma summa som vår bil betalade totalt för att ta oss ut ur landet.

 

Vi gick omkring i ingenmansland för att försöka hitta våra väskor som var kvar med barnfamiljen vi just åkt med. Kossorna tuggade i sig skräpet och det var bilar, bussar och smått kaotiskt överallt innan vi såg vår "familj" med våra väskor.

Efter att ha köpt biljett till Santa Marta, en busstur på fyra timmar trodde vi att vi skulle ha gott om tid för att göra oss i ordning för vandringen. Två timmars försening och en punktering fick oss att ta en taxi vidare till en annan terminal där vi kunde hoppa på en annan buss som också fick punktering efter en halvtimme. Solen började gå ner och vi insåg att vi inte skulle hinna till Santa Marta och kanske inte ens kunna genomföra den efterlängtade vandringen till Lost City. 

Ett äldre par kliver av bussen och vill ta en taxi till Palomino, jag känner igen namnet som även skulle kunna vara starten på vandringen så vi ber att få åka med. De pladdrar oavbrutet på spanska och ser till att vi blir skjutsade till ett hål i väggen där vi kan växla och sedan till stranden där det finns Posadas eller Hostels. Det vi inte visste var att vi borde haft tält eller hängmatta med oss så när vi frågade efter ett rum såg de helt frågande ut. Efter mycket om och men fick vi ett rum, det dyraste på hela resan, 50 dollar. :))

Efter 42 timmars resa med två nätter på buss bytte vi inte ens om utan gick raka vägen till en strandbar, hängde E:s armband som vi fått över ölflaskorna och firade att vi var i Colombia och skulle bli hämtade för vandringen till Lost City över nyårshelgen. Om vi varit rädda. Jepp, därför har jag nästan inga foton på hur det såg ut längs vägen då risken för rån var så hög men vi vaknade upp här på Paradisstranden i Palomino i Norra Colombia.