Detta ljuva land - Costa Rica

Inte nog med att färsk frukt finns i trädgårdarna året runt, exotiska fåglar flyger runt en och att aporna väcker en med sina vrål på morgonen, Costa Rica har så mycket mer.

Då jag var i Costa Rica i sep/okt fick jag äntligen se en "Arrivada", då havssköldpaddor kommer upp på land och lägger sina ägg. Det handlar om tusentals sköldpaddor några nätter i månaden.

När man väl sett det är man ju galet nyfiken på hur de små sköldpaddorna kläcks och tar sig ner till havet igen. På julaftonsnatten ringde vänner och berättade att det var dags för en kläckning. Sagt och gjort, klockan ställdes på 04:30 och efter en kort natt, en stark kopp kaffe och en pralin så körde vi iväg till ödestranden. Inga rangers, inga guider bara några få turister som dessutom visade sig vara svenskar och därav en väldigt känd fotbollspelare gjorde att jag blev lite starstruck sådär innan solen ens gått upp. Sedan började jag se de pyttesmå liven som sakta kämpade sig ner till stranden.

Alla små sköldpaddor som inte vaktades av besökare blev snabbt uppätna av gamar som flockats till stranden. Jag bestämde mig för att följa med ett tiotal ner till vattnet.

Och väldigt faschinerande är det att se när de kämpar sig fram, vilar några sekunder, lyfter huvudet för att lokalisera sig och så dra vidare.

Ute på havet slog vågorna hårt och smurfarna började dyka upp tillsammans med havsfåglarna som nu skulle börja frossa på de små utmattade sköldpaddorna. Man kan ju alltid hoppas att någon av de som tog sig ner överlevde.

Juldagen 2015 kommer att bli ihågkommen som den dagen jag första gången fick se små havssköldpaddor kläckas för att ta sig ner till havet. 

Äntligen fick jag se en "Arrivada" - en ankomst av havssköldpaddor!

En dröm som går i uppfyllelse och en bock på min Bucket list! 💙

Jag har besökt Costa Rica sju gånger och äntligen var turen på min sida. I september och oktober, som är Costa Ricas regnperiod och "vinter" då temperaturen kan sjunka till 25 grader vid kusten är det tid för "Arrivadas", arrrival eller ankomst. Senast det var en Arrivada, dvs vid fullmånen i mitten av september så postade några på FB att det var dags, resultatet blev en naturkatastrof. 2000 personer, både inhemska och utländska turister invaderade stranden och de tusental sköldpaddor som skulle upp för att lägga ägg vände i vattenbrynet av allt liv. Den här gången skyddades stranden av både rangers och polis som spärrade av den största delen av stranden.

En Arrivada är när sköldpaddor går upp på land och lägger ägg. Här pratar man om hur stor den var och hur många sköldpaddor som gick upp på land för att lägga ägg. Vi fick en förvarning att det var dags och för ovanlighetens skull började den precis innan solen skulle gå ner och innan det började ösregna. Anledningen till att sköldpaddorna lägger äggen under regnperioden är för att stranden hålls lagom tempererad i 45-50 dagar till kläckning. Vi köper biljetter in till naturreservatet och efter förra fadäsen måste man gå med en guide och får Max 30 minuter på stranden då man väntar många besökare. Guiderna är engelsktalande och det kostar 8 dollar för utlänningar och 6 för Costaricaner. Vi följer guiden och det första man ser är säckar med sköldpaddeägg?!?

På stranden kommer en rad människor bärande på sköldpaddeägg i stora påsar och en folkmassa sitter och tvättar ägg och lägger i påsar?!? WTF!!!

Guiden ser min förvåning och att jag förmodligen grimaserar. Det är inte så illa som det ser ut blir jag förklarad för, byborna har tillstånd att första 36 timmarna gräva upp ägg, tvätta och sälja som de alltid gjort. Jag kommer snart till anledningen till att det inte är så farligt. Vi börjar gå på stranden och guiden ber oss att alltid gå bakom dom, då störs de inte lika mycket. Den första dyker upp och sedan ser man fler och fler som tagit sig upp till den lösa sanden där de kan börja gräva med sina bakben. Vi följer en hona och ser hur hon kämpar. Honorna går upp då det är högvatten eftersom de har kortare bit att krypa på stranden då.

De gräver en ca 40 cm djup grop och det tar sin lilla tid. Eftersom Arrivadas började natten tidigare så är det redan ägg i sanden, ÖVERALLT!!

Det flyger ägg upp ur gropen då honan gräver och på sidorna sitter gamarna och mumsar sig mätta. Sanden som normalt är ganska svart är vitmelerad under en arrivada, så mycket äggskal är det som ligger på stranden.

En hona lägger 80-100 ägg och kan komma tillbaka tre gånger per år till samma strand. Totalt räknar man med att det är 200 000 sköldpaddor som kommer upp och lägger sina ägg här under en ankomst. Den här stranden har den näst största ankomsten av Tortuga Lora, eller Olive Ridley Sea Turtle i världen. Ca 90 % av äggen förstörs varje natt då nya gropar grävs och nya ägg läggs. En arrivada håller normalt på i fem dagar så de första 36 timmarna är inte kritiska på något sätt för att sköldpaddorna ska hotas eller minska i antal. Guiden berättar att antalet sköldpaddor varit stabilt de senaste 15 åren.

Vi går vidare till den delen som är avspärrad av rangers och där kryper tusentals upp ur vattnet och jag kan bara stå där ett tag för att förundras hur det här urtidsdjuret hittar till samma strand och gör det i sån massvandring som det är. Solen går ner och numera får varje besökare bara vistas där 30 minuter så det är dags att gå tillbaka.

De ser så klumpiga ut på land jämfört med de jag sett då jag snorklat. Hela proceduren tar ca en timme och de har nerförsbacke sista biten så det går undan på vägen mot vattnet.

Vi skyndar tillbaka och med dessa mängder av sköldpaddor går det inte längre att hålla sig bakom dom då Arrivadan för den här kvällen bara har börjat! Älskade det!!

Önskar bara att jag fick vara med om en "kläckning" också då de små sköldpaddorna ska ta sig ner till vattnet utan att bli uppätna av gamar och hundar. Byborna och volontärer jobbar dygnet runt just för att så många som möjligt ska klara sig. Efter 15 års ålder kommer de förhoppningsvis tillbaka för att lägga ägg igen och man beräknar att de som är uppe på stranden är 60-80 år. Om jag avslutade kvällen hos vänner som bjöd på en sköldpaddeäggshot, kanske det.....

Ciudad Perdida, Colombia - en nyårsvandring

Det kanske inte är det första man tänker på men med mina resevänner brukar vi diskutera var vi vill vara både fysiskt och mentalt nästa nyår. Förra nyåret som vi firade med innefolket i Nicaragua ville vännen sälja allt hon ägde, säga upp sig och resa minst ett år. När vi träffades i Manaus, Brasilien inför årets resa hade hon sitt "hem" i ryggsäcken och kände sig sådär fri som hon mentalt ville göra. Vårt nyår skulle firas i Lost City, Ciudad Perdida eller förlorade staden på en fyradagarsvandring i Colombia, avslutningen på vår turné genom Amazonas, Venezuela och Colombia.

Vandringen utgår normalt från Santa Marta, fem mil norr om Cartagena och det finns fyra eller femdagarsvandringar. Vi hade valt en fyradagarsvandring och jag ser faktiskt ingen mening med att gå femdagarsvandringen. Vi blev upphämtade av en beställd taxi då vi efter två punkteringar på två olika bussar från Venezuela inte kunnat ta oss fram till Santa Marta utan stannat i Palomino. Gruppen träffades för lunch och efter en tvåtimmars bilfärd upp för en smal grusväg kom vi fram till byn där vägen tog slut. Mulåsnorna packades här för att bära den mat vi behövde under turen.

Det var över 30 grader varmt och vi fick en presentation av vår lokale guide Wilmer hur området ser ut och vår vandring. 

Som tur är ligger stigen i djungeln och under långa sträckor gick vi i skuggan. På vandringen är det många vad över floder som är fantastiskt svalkande och skönt. 

Det är en ganska bergig vandring med grusiga stigar och jag fattar inte hur det går när det är regnperiod, jag skulle råda er att planera vandring i dec - jun om ni ska vandra då det inte regnar så mycket. Det är en tuff vandring och när vi kom fram för natten fanns det duschar och toaletter på campen. Man sov i våningssängar så det var bara att välja vilket myggnät man ville sova under. 

Även om allt var primitivt kändes det ändå fräscht. Middagen ordandes av guiderna och det blev en tidig kväll efter middagen och lite kortspel. Frukosten på morgonen serverades redan kl 6 för att vi alla skulle vara på väg senast kl 7. Vandringen dag två var både brant uppför och brant nerför på en sandig smal stig som man samsade med packmulåsnor. 

Utsikten blev bättre och bättre under dagen och till slut hade man utsikt över bergen långt bort i fjärran. Det visade sig att Wilmer och hans fru Alexandra hade sin gård på en av sluttningarna.

På vägen upp passerade vi byar med ursprungsbefolkning där barnen kom springande och ville ha "dulce", sötsaker. Jag är lite emot att ge barn godis och jag förstår att föräldrarna och byborna försöker hålla barnen borta från turisterna som kommer. Tänk själv om passerande skulle ge era barn godis varje dag, ibland flera gånger om dagen.....

Vi passerade plantage av både kaffe, kakao och såklart kokabladsbuskar. Ursprungsbefolkningen får ha 30 buskar per vuxen och de tuggar frekvent på kokablad. Vi fick smaka råa kakaobönor där köttet smakar som saftig lime medan själva bönan är bitter som tusan så den spottar man ut. 

På lunchen kunde vi slappa i solen och bada i floden, dit även två av Schamanens döttrar kom och badade med oss.

Efter lunchen tog vi oss upp till baslägret under själva Lost City och platsen vi skulle fira nyårsafton på. Jag hade burit med mig en Gula Änkan som jag haft med mig på resan från Amazonas genom Venezuela, min väns enda önskan då jag frågade om jag skulle köpa med mig något från Europa. Inte mig emot.... :P

Ingen el men dusch och toalett så levande ljus och matlagning över öppen eld av våra fantastiska guider. 

Nyårsfirandet skedde under middagen och nästan alla hade burit med sig Rom, whisky eller någon form av vin och tragiskt nog verkade det som att även Schamanen som sedan kom förbi hade druckit lite väl mycket. Vi firade både brittisk och svensk nyår men fler lyckades vi inte hålla oss vakna till. Som tur var somnade vi innan byrådet och då Schamanen började leva om. Flera av deltagarna fick se hur Schamanen slog en kvinna med en käpp till dess att flera andra kvinnor stoppade honom. Dagen efter fick vi veta av Wilmer att det var schamanens sonhustru och att hon varit otrogen, något som hon hade erkänt. Schamanen hade sedan nästan skrämt ihjäl de som försökte gå på toa under natten. Både jag och N sov så tungt att vi missade all uppståndelse under nyårsnatten. På morgonen mötte vi Schamanen på vägen upp till Lost City så Wilmer, vår guide fick sig en pratstund med honom. 

Morgonen började med en timmes vandring innan de 2000 trappstegen upp till Lost City. 

När vi kom upp fick jag en konstig känsla, en rofylld lugn känsla och det är en så vacker plats där solljuset lyser upp i gläntorna.

Innan man går upp ska man placera händerna på en styrkesten där man får extra energi. Självklart provar vi det och det är lite mäktigt att den stått där i flera hundra år och användes av de nu utrotade Tayronaindianerna.

Det är sju olika schamanstyrda stammar som alla hävdar att de delvis är ättlingar till de av spanjorerna utrotade Tayronafolket. De styr sina stammar och håller traditionerna vid liv. Schamanen som vi träffade hade två fruar och 16 barn, när första frun inte kan få fler barn får han gifta sig en gång till.

Alla grunder är runda och ju högre upp desto heligare plats och högst upp finns tempelplatsen. De har sina egna lagar och ett byråd, de olika stammarna träffas under seanser på en liknande  men nybyggd plats som Lost City. Tyvärr slog blixten ner i templet under seansen där över 60 schamaner och viktiga bymedlemmar deltar och 11 av dem dog 2014. De kommer därför att flytta och bygga en ny plats för dessa möten. Enligt traditionen begravde man sina döda familjemedlemmar i grunden till husen tillsammans med ägodelarna, det är därför vanligt att gravskändare redan stulit och förstört värdefulla föremål då såna här platser hittas. Går man lite högre upp möts man av en linje bestående av beväpnad militär. Byarna och ursprungsbefolkningen högre upp i bergen får inte besökas och vill inte ha besökare eller vara en del i turismen. Högst upp har man den bästa utsikten över hela området och för ett gruppfoto såklart. 

De olika stentrapporna som alla leder upp till den hör platsen påminner lite om Inkalederna som går kors och tvärs för att knyta ihop olika områden. De olika stenarna fungerar även som ett larmsystem då de vickar och dånar till, de som bodde i området visste vilka varningsstenarna var men fiender trampade å dessa så det ekade i hela dalen.

Vi tog långa pauser överallt så att vi kunde känna av platsen och försöka förstå hur de levde här i området. Anledningen till att de sökte sig upp i bergen var att de ville ha fyra årstider för att kunna odla olika typer av grödor för största möjliga välstånd. De använde sig av guld och de smyckade sig med bl.a. jade som de bytte till sig via Panama och Costa Rica.

Efter besöket var det bara att hämta grejerna i baslägret för att ta sig den två dagars vandringen tillbaka till civilisationen igen. Vandringen ner är minst lika brant och självklart kunde vi stanna och bada i den fantastiskt vackra lagunen.

Såhär efteråt känns det lite overkligt att ha besökt en så avlägsen plats och på något sätt har det gjort mig ännu mer nyfiken på både ursprungsbefolkningar och naturen i Sydamerika. Redan på vägen ner pratade vi om att nästa långresa kanske blir att utforska Colombia lite mer. I Santa Marta var jag bara tvungen att springa in och tacka de supertrevliga arrangörerna av resan på Turcol.

Santa Marta verkar också vara ett trevligt ställe och vi körde längs med strandpromenaden då vi åkte mot Cartagena för att lämna landet och än en gång säga hejdå till N. Vem vet var vi träffas nästa gång ;D

Angel Falls - en gömd skatt i Venezuelas djungel

Att besöka världens högsta vattenfall och en av Venezuelas största turistattraktioner innebär ändå att man man får sova i hängmattor och kissa på djungelstigen medan de andra tittar bort. Det finns inga räcken, skyltar eller tillrättalagda stigar på vandringen upp till lagunen under fallet. Precis vad jag letar efter för julfirandet 2014..... ;P

Det var piloten och äventyraren Jimmie Angel som på 1930-talet flög över de otillgängliga områdena och gjorde den vackra bergsplatån, Auyantepuy omtalad. Jimmie till och med fastnade med sitt plan då han skulle visa sin upptäckt och det tog 11 dagar att vandra ner till civilisationen igen.

Glatt överraskad att besöket tar två dagar och att gruppen endast består av inhemska turister från Venezuela inser vi att det här med turister kanske inte är så vanligt i Venezuela för tillfället. Våra guider Hector och Emmelie pratar bra engelska men för att prata med de andra 10 besökarna får jag snabbt fräscha upp min gymnasiespanska. Turen börjar med en timmes båttur uppströms i en lång träbåt från byn Canaima.

Efter en timme får vi hoppa av och vandra då båten med gäster är för tung för att ta sig upp för forsarna. Eller som de säger, det är för farligt för gäster att åka med upp i forsen. 

När vi hoppade i båten hade föraren av båten ett antal reservpropellrar hängandes i en rep, och när vi såg forsarna förstod vi varför. Efter ytterligare två timmar båtfärd börjar de höga bergsplatåerna visa sig i solskenet. Gruppen som kom tillbaka hade sett fallet i 30 sekunder genom dimma och ösregn så vi hoppades på bättre tur.

När vi kommer fram till baslägret hänger vi av oss ryggsäckarna och väljer en hängmatta att sova i. 

Efter en lättare lunch och med en vattentät påse med kamera i hoppade vi i båten igen för att ta oss till stigen där vi skulle påbörja vandringen upp till lagunen under fallet. Ja, såhär såg stigen ut som vi vandrade upp för i en timme för att nå en utkiksplats under fallet, Salto Angel.

När vi kommer fram har vi bra utsikt och fallet är relativt stort med tanke på att det är sista veckorna som det är möjligt att se det från den här vandringen. 

I mitten av januari blir vanligtvis vattennivån i floden för låg för att ta sig upp med båt så då får man nöja sig med att flyga in över platån för att få en skymt av den lilla strimma vatten som rinner över kanten vid torrare klimat. Vi fortsätter vandringen upp till lagunen under fallet där vi tar oss ett härligt svalkande dopp.

Det är varmt, ca 30 grader så alla svalkande dopp är härliga. Vi vandrar ner till floden igen och hoppas på att hinna innan det blir bäcksvart och mygginvasion. Tyvärr så visar det sig att båten inte lyckats ta sig upp för att hämta oss så vi får stå ut med att dansa i mörkret för att på något sätt försvåra myggsvärmen från att äta upp oss fullständigt. En pannlampa dyker upp på andra sidan floden och det är Hector som kommer för att visa oss var det är lättast att vada över. Vid det här lager är de ovana vandrarna från Venezuela skräckslagna och tror att de ska dö medan jag och N ser det som ett fantastiskt avslut och låtsas dansa ormen i takt då vi vadat med händerna på varandras axlar i lårdjupt svalkande flodvatten. Att bara hälften av oss har med pannlampor gör att svordomarna haglar i mörkret då de som går barfota trampar på vassa stenar och de slår i tårna i rötter. Efter en kort vandring ser vi båten som ska ta oss ner till vårt läger för middag. I lägret är maten förberedd och den här juldagen firas med att vår vän Clara sjunger en Shakira låt och hennes man Alexandro som är lärare och operasångare sjunger ett fantastiskt nummer som bejublas av oss i gruppen. Vi har en fantastisk kväll där nästan alla har smusslat med sig något gott som det bjuds på som efterrätt till kaffet. Ljuvliga människor och höga skratt avslutar juldagen 2014 vid foten av Angel Falls, Salto Angel. Efter en sval natt tvärs över en hängmatta med mössan nerdragen ner till näsan och en filt som inte riktigt räckte till lyste solen och vi blev väckta till doften av nykokt kaffe och en frukost med nybakat majsbröd och scrambled egg. Yummy!

Ytterligare en glimt av falle i soluppgången innan vi hoppade i båtarna för att ta oss till Canaima.

Att besöka Angel Falls är magiskt vackert och visade sig från den bästa sidan, jag önskade att jag kunde rekommendera er att åka till Venezuela men inte för tillfället och jag kommer att berätta om de risker vi utsatte oss för men klarade oss undan för att ta oss ut ur landet. Men jag tar med mig minnet av alla vackra, underbara människor vi fick umgås med på den här underbara platsen. 

Amazonas - Titta, prova och smaka

På vår tur längre in i amazonas hade vi guidade turer som började med en kort båttur för att se soluppgången vid 5:30 på morgonen innan vi åt frukost för att sedan lära oss om de olika träden, hur barken kan användas, hur man ser vilken lian som bär vatten och lätt kan göras till dryckesfontän mm.

I bakgrunden kunde vi hela tiden höra howler monkeys men annars är det förvånansvärt lite fåglar och djur i den här delen, då träden inte bär så mycket frukter eller bär. Vi började med att hålla händerna på ett myrbo för att låta dem springa upp på armarna. 

Sedan strök vi ut dem som en kräm på händer och armar, voilà så hade vi myggmedel. 

Nästa prov var att vår guide högg bort toppen på små kokosnötter för att knacka ur larver för lite proteintillskott.

De smakade mest kokos och visade sig vara eldflugelarver som läggs inne i de små kokosnötterna och växer till sig mellan 6-12 månader.

Vår guide fångade en liten cayman, alligator på kvällsturer och tog med den till vår restaurang där han visade den för oss och berättar hur de lever. Hela nervsystemet finns under magen och stryker man den på magen då den ligger upp och ner blir den helt paralyserad i några sekunder innan den blixtsnabbt är på hugget igen. Den släpptes tillbaka direkt efteråt igen. 

Självklart passerade vi en tarantellaspindel och det fanns även bullet ants, 3 cm stora myror som har en sax/tång och som används för att sy igen djupa sår men om den får bita kan den orsaka hög feber och hallucinationer.

Efter turen åkte vi båt ytterligare upp längs floden och flertalet tillfällen hoppade de rosa delfinerna framför oss innan vi kom fram till campen där vi skulle bo i hängmattor under tak. Tyvärr hade en grupp bott där under dagen och misslyckats med fisket som var planerat och de var därför väldigt hungriga och upprörda då vi kom dit vid soluppgången. Efter middagen blev stämningen bättre men i mina ögon var de både oförskämda mot guiderna och handlingsförlamade då det funnits mat som de inte orkat laga utan istället väntat på oss.

Över hängmattorna fanns myggnät som kändes bra då vi hade en tarantellaspindel ovanför oss som tittade ut då och då. 

Tillbaka på Posadan hämtade vi våra grejer, tog ett dopp i floden och sa hej då till våra lokala guider.

Vägen tillbaka var först flodbåt, därefter minibuss och ytterligare en motorbåt innan vi var i Manaus och lyckades hinna med nattbussen upp till Boa Vista med två minuters marginal. Puh! Venezuela nästa!! ;)