Hästsvett i pannan för lycka - Mongoliet

Tidig morgon, guiden ringde och frågade om vi ville hänga med på det mest populära hästloppet under Naadam. Jag lever ett liv där ja oftast är trevligare än nej när man reser och alternativet i jetlaggen vore att sova mer än fem timmar. Sömn är tråkigt så att gå upp kl 06 och åka och titta på hästlopp lät som ett bra alternativ.

Hur många som skulle ta tåget visste vi inte men det verkade vara 18000 andra och så fullt att det knappt gick att andas. Även om tåget var fullt fanns det alltid en liten extra plats för gravida och alla tog hand om barnen så att de kunde stå bekvämt eller sitta i någons knä. När tåget nästan var framme satte sig tågvärden i en äldre herres knä och två personer hjälpte henne att räkna alla pengar från midjeväskan. Väl framme stod bussar som snabbt tog oss till det stora festivalområdet där vi fick veta att ca 100 000 besökare skulle samlas under dagen. Ljuvligt med hästskit, alla regnbågens färger och klarblå himmel.

Vi kunde ha tagit oss en morgonsup, ai-rag, deras jästa hästmjölk som är 14 procentig men en full festivaltunna med vattenskopa kändes inte som rätta stället att prova andra dagen i Mongoliet.

Vi åt frukos istället, deras dubbelvikta friterade pannkakor med kryddat fårkött som tunn fyllning i ett av tälten innan vi försökte få en bra plats att se hästarna komma i full galopp. Jag älskar såna här saker, oväntade upplevelser i vacker miljö, massor med människor och hästar. Jag tittar på detaljer som sadlarna, färger, mönster och utseenden. Har en bra känsla i Mongoliet.

Ryttarna på hästloppet måste de vara minst sju år men ofta ljuger de om sin ålder och kan vara mellan fyra och tolv år. De flesta rider barbacka för att skona hästens rygg. Vi ser ett orange moln i fjärran och bilstrålkastare som följer och direktsänder hela loppet. I upploppet kommer en liten kille, fyra år får vi veta, utan hjälm i full galopp barbacka.

Vid målgången kommer hästens tränare och galopperar med de sista 100 metrarna, det krävs speciell träning av hästen för att de ska orka galoppera upp till 40 km beroende på vilken klass hästarna rider i. Vet inte hur många som deltar i loppet men det kommer gäng efter gäng och galopperar förbi oss in till mål. 

Efter loppet inser vi att det kommer att bli problem att ta sig hem till resten av brottningen och prisutdelningen i Ulaanbator så vi går den korta biten till tågstationen en timme i förväg. På vägen dit passerar vi svettiga galopphästar och guiden springer ifatt och frågar om vi kan få lite svett?!? Sagt och gjort drar vi lite svett av hästen och stryker i pannan, på det sättet får vi enligt sägnen lycka. Vi springer ikapp en annan racinghäst och tar lite till för att få ännu mer lycka. =)

Sedan börjar det komma buss efter buss med poliser. Det visar sig att enda tåget som går inom tre timmar endast ska ta ombord poliser. Vår guide tjatar sig till att vi ska få komma ombord så vi kläms fast mellan 400 poliser i ett tåg.

Tillbaka i stadion igen äter vi lunch på ett kafé och går in för att se brottarna och prisutdelningen. När hästracing pojkarna kommer in jublas det. De är så unga och går i hand med en vuxen som även lyfter upp dem på hästen. 

En sångare rider in tillsammans med dem, de får priser och blir upplyfta över podiet för att bli pussade på kinderna av presidenten. De går sedan varvet runt stadion innan de går eller rider ut ur stadion.

Därefter fortsätter kvartsfinalen och tyvärr har Mongoliets fullaste Don Juan upptäck mig, klämmer sig närmare och närmare på läktaren, vill bjuda på än det ena, än det andra. Jag blir nästan onykter bara av ångorna, tackar vänligt nej fastän jag vet att det är väldigt oartigt i Mongoliet och när han frågar om jag vill följa med på en åktur i bilen får jag nog och knuffar undan honom. Jag har ju hästsvett i pannan så jag vet jag att lyckan är med mig..... =)

Naadam festival - Mongoliet

Traditionellt klädda Mongoler på festival där krigarkonster fortfarande värderas högt i samhället och vinnarna nästan betraktas som gudar. Ett måste tänkte jag när jag först läste om Mongoliet och vilken årstid man bör åka dit. Naadam Games finns i nästan varje stad men den största mest kända och direktsända Naadamen går av stapeln i Ulaanbator en gång per år. Vi ankom med flyg kl 23:30 torsdag natt den 10 juli till Chinggis Kaahn flygplatsen och invigningen startade kl 11 fredagen den 11 juli. 

Några timmars sömn och så upp för att försöka växla eller försöka ta ut pengar på Mongoliets viktigaste helgdag, inte helt enkelt då ALLT är stängt. En kort promenad förbi torget där ryttarna i traditionsenliga kläder ska hämta de nio jaksvansarna och vidare till stadion för invigningen av Naadam där celebriteterna har en egen läktare och varje folkslag presenterar sig, sin musik, dans och kläder. OS-medaljörer presenterar, presidenten håller tal och delar översätts till Engelska.

Nadam är föreslagen att bli ett världskulturarv och jag förstår varför. 

Spektakulärt, har aldrig sett något liknande, danserna, musiken, firandet och presentation av de 512 brottarna där de står i rangordning.

Brottarna liknar en blandning av sumobrottare och olympiska brottare, reglerna är tydliga och de är klädda i kalsonger och bolero broderade i antingen blått eller rött och med kraftiga rep. 

Alla brottas två och två i omgångar samtidigt på arenan och alla har var sin påhejare som håller den traditionella hatten och är domare.Om det tar för lång tid får de olika grepp som gör det lättare att lyfta och kasta runt den andre. Reglerna är tydliga och den som tar i knä eller armbåge i marken först förlorar. Vinnaren av en rond får tillbaka sin hatt, hoppar och flaxar runt som en falk innan förloraren ska gå under ena "vinnaren". Sedan ska vinnaren göra ett varv runt de nio jaksvansarna samtidigt flaxande som en Falk. De första fem omgångarna har man första dagen och det är en ära dag två då de kvarvarande brottarna ska göra upp om titlarna, champion, lejon, Arg(fantasifåget), elefant, falk med mera. 

Samtidigt görs pilbåge och ancle bone shooting upp i två mindre arenor. Pilbåge är enda grenen där kvinnor får delta.

Denna gången deltog över 2000 bågskyttar i traditionella kläder för att hitta av mål med gummerade pilar på 60 m för kvinnor och 70 meter för män. 

Alla har sina egna pilar, man skjuter i en serie om fyra pilar. Målen görs mindre och mindre och alla turas om att dömma matcherna och markerar poängen med armarna. Vår guide kan se varifrån de kommer ifrån på deras traditionella dräkter och dialekt.

Det är en öppen arena, gratis inträde och man sitter tillsammans med bågskyttarna. De kommer in på stadion under jubel för prisutdelning på arenan dag två och de har hög status i Mongoliet. Vi besökte även getbenskastningen där män sitter på små pallar och skjuter iväg en bit mot getben uppradade i ett litet skåp. 

Allt direktsänds på TV hela festivalen och kalla deltagarna har hög status men brottarna har högst status och intervjuerna och matcherna sänds flera dagar i sträck på TV.