Ciudad Perdida, Colombia - en nyårsvandring

Det kanske inte är det första man tänker på men med mina resevänner brukar vi diskutera var vi vill vara både fysiskt och mentalt nästa nyår. Förra nyåret som vi firade med innefolket i Nicaragua ville vännen sälja allt hon ägde, säga upp sig och resa minst ett år. När vi träffades i Manaus, Brasilien inför årets resa hade hon sitt "hem" i ryggsäcken och kände sig sådär fri som hon mentalt ville göra. Vårt nyår skulle firas i Lost City, Ciudad Perdida eller förlorade staden på en fyradagarsvandring i Colombia, avslutningen på vår turné genom Amazonas, Venezuela och Colombia.

Vandringen utgår normalt från Santa Marta, fem mil norr om Cartagena och det finns fyra eller femdagarsvandringar. Vi hade valt en fyradagarsvandring och jag ser faktiskt ingen mening med att gå femdagarsvandringen. Vi blev upphämtade av en beställd taxi då vi efter två punkteringar på två olika bussar från Venezuela inte kunnat ta oss fram till Santa Marta utan stannat i Palomino. Gruppen träffades för lunch och efter en tvåtimmars bilfärd upp för en smal grusväg kom vi fram till byn där vägen tog slut. Mulåsnorna packades här för att bära den mat vi behövde under turen.

Det var över 30 grader varmt och vi fick en presentation av vår lokale guide Wilmer hur området ser ut och vår vandring. 

Som tur är ligger stigen i djungeln och under långa sträckor gick vi i skuggan. På vandringen är det många vad över floder som är fantastiskt svalkande och skönt. 

Det är en ganska bergig vandring med grusiga stigar och jag fattar inte hur det går när det är regnperiod, jag skulle råda er att planera vandring i dec - jun om ni ska vandra då det inte regnar så mycket. Det är en tuff vandring och när vi kom fram för natten fanns det duschar och toaletter på campen. Man sov i våningssängar så det var bara att välja vilket myggnät man ville sova under. 

Även om allt var primitivt kändes det ändå fräscht. Middagen ordandes av guiderna och det blev en tidig kväll efter middagen och lite kortspel. Frukosten på morgonen serverades redan kl 6 för att vi alla skulle vara på väg senast kl 7. Vandringen dag två var både brant uppför och brant nerför på en sandig smal stig som man samsade med packmulåsnor. 

Utsikten blev bättre och bättre under dagen och till slut hade man utsikt över bergen långt bort i fjärran. Det visade sig att Wilmer och hans fru Alexandra hade sin gård på en av sluttningarna.

På vägen upp passerade vi byar med ursprungsbefolkning där barnen kom springande och ville ha "dulce", sötsaker. Jag är lite emot att ge barn godis och jag förstår att föräldrarna och byborna försöker hålla barnen borta från turisterna som kommer. Tänk själv om passerande skulle ge era barn godis varje dag, ibland flera gånger om dagen.....

Vi passerade plantage av både kaffe, kakao och såklart kokabladsbuskar. Ursprungsbefolkningen får ha 30 buskar per vuxen och de tuggar frekvent på kokablad. Vi fick smaka råa kakaobönor där köttet smakar som saftig lime medan själva bönan är bitter som tusan så den spottar man ut. 

På lunchen kunde vi slappa i solen och bada i floden, dit även två av Schamanens döttrar kom och badade med oss.

Efter lunchen tog vi oss upp till baslägret under själva Lost City och platsen vi skulle fira nyårsafton på. Jag hade burit med mig en Gula Änkan som jag haft med mig på resan från Amazonas genom Venezuela, min väns enda önskan då jag frågade om jag skulle köpa med mig något från Europa. Inte mig emot.... :P

Ingen el men dusch och toalett så levande ljus och matlagning över öppen eld av våra fantastiska guider. 

Nyårsfirandet skedde under middagen och nästan alla hade burit med sig Rom, whisky eller någon form av vin och tragiskt nog verkade det som att även Schamanen som sedan kom förbi hade druckit lite väl mycket. Vi firade både brittisk och svensk nyår men fler lyckades vi inte hålla oss vakna till. Som tur var somnade vi innan byrådet och då Schamanen började leva om. Flera av deltagarna fick se hur Schamanen slog en kvinna med en käpp till dess att flera andra kvinnor stoppade honom. Dagen efter fick vi veta av Wilmer att det var schamanens sonhustru och att hon varit otrogen, något som hon hade erkänt. Schamanen hade sedan nästan skrämt ihjäl de som försökte gå på toa under natten. Både jag och N sov så tungt att vi missade all uppståndelse under nyårsnatten. På morgonen mötte vi Schamanen på vägen upp till Lost City så Wilmer, vår guide fick sig en pratstund med honom. 

Morgonen började med en timmes vandring innan de 2000 trappstegen upp till Lost City. 

När vi kom upp fick jag en konstig känsla, en rofylld lugn känsla och det är en så vacker plats där solljuset lyser upp i gläntorna.

Innan man går upp ska man placera händerna på en styrkesten där man får extra energi. Självklart provar vi det och det är lite mäktigt att den stått där i flera hundra år och användes av de nu utrotade Tayronaindianerna.

Det är sju olika schamanstyrda stammar som alla hävdar att de delvis är ättlingar till de av spanjorerna utrotade Tayronafolket. De styr sina stammar och håller traditionerna vid liv. Schamanen som vi träffade hade två fruar och 16 barn, när första frun inte kan få fler barn får han gifta sig en gång till.

Alla grunder är runda och ju högre upp desto heligare plats och högst upp finns tempelplatsen. De har sina egna lagar och ett byråd, de olika stammarna träffas under seanser på en liknande  men nybyggd plats som Lost City. Tyvärr slog blixten ner i templet under seansen där över 60 schamaner och viktiga bymedlemmar deltar och 11 av dem dog 2014. De kommer därför att flytta och bygga en ny plats för dessa möten. Enligt traditionen begravde man sina döda familjemedlemmar i grunden till husen tillsammans med ägodelarna, det är därför vanligt att gravskändare redan stulit och förstört värdefulla föremål då såna här platser hittas. Går man lite högre upp möts man av en linje bestående av beväpnad militär. Byarna och ursprungsbefolkningen högre upp i bergen får inte besökas och vill inte ha besökare eller vara en del i turismen. Högst upp har man den bästa utsikten över hela området och för ett gruppfoto såklart. 

De olika stentrapporna som alla leder upp till den hör platsen påminner lite om Inkalederna som går kors och tvärs för att knyta ihop olika områden. De olika stenarna fungerar även som ett larmsystem då de vickar och dånar till, de som bodde i området visste vilka varningsstenarna var men fiender trampade å dessa så det ekade i hela dalen.

Vi tog långa pauser överallt så att vi kunde känna av platsen och försöka förstå hur de levde här i området. Anledningen till att de sökte sig upp i bergen var att de ville ha fyra årstider för att kunna odla olika typer av grödor för största möjliga välstånd. De använde sig av guld och de smyckade sig med bl.a. jade som de bytte till sig via Panama och Costa Rica.

Efter besöket var det bara att hämta grejerna i baslägret för att ta sig den två dagars vandringen tillbaka till civilisationen igen. Vandringen ner är minst lika brant och självklart kunde vi stanna och bada i den fantastiskt vackra lagunen.

Såhär efteråt känns det lite overkligt att ha besökt en så avlägsen plats och på något sätt har det gjort mig ännu mer nyfiken på både ursprungsbefolkningar och naturen i Sydamerika. Redan på vägen ner pratade vi om att nästa långresa kanske blir att utforska Colombia lite mer. I Santa Marta var jag bara tvungen att springa in och tacka de supertrevliga arrangörerna av resan på Turcol.

Santa Marta verkar också vara ett trevligt ställe och vi körde längs med strandpromenaden då vi åkte mot Cartagena för att lämna landet och än en gång säga hejdå till N. Vem vet var vi träffas nästa gång ;D

Drömfiske i Costa Rica

Jag har pimplat, flugfiskat och självklart kastat med drag i många fjällsjöar och älvar men trodde aldrig att jag skulle se tjusningen att köra omkring med motorbåt för djuphavsfiske.

Vi träffas nere vid stranden, jag är inbjuden som gäst av båtägaren så jag vet inte vilka som ska med på båten men det är ett blandat gäng tyskar och schweizare. Jag har fått fräscha upp min tyska lite de senaste dagarna och även min spanska som R, kaptenen på båten pratar. 

Vi transporteras ut till båten i en liten motorbåt vid 07:30 och vi har förberett en heldag ute på sjön med lunch, frukt och dricka i stora kylbagar. 

Vi kör ut långt där R och båtägaren rutinerat riggar allt. Vi andra håller oss i fören men spanar för att se om något bryter vattenytan och hugger. Reglerna är enkla och det finns en turordning på vem som börjar. Det hugger, R ser till att fisken sitter och kampen kan börja......

Det är en Sailfish som aggressivt hoppar och kastar sig, dyker ner på djupet så linan dras ut igen, M vevar in, fisken dyker, drar ut linan och hoppar sedan igen. Den första är liten, ca 50 kg och tas efter en kort kamp med R upp på båten för ett foto. Jag lovar, det är jag som sitter i mitten och asgarvar...:))))

R håller sedan fisken i vattnet längs båten, böjer den samtidigt som vi kör båten så att vatten ska strömma genom fisken, syresätta blodet så att mjölksyran går ur och då den känns stark och börjar kämpa emot igen släpper R taget och vi ser hur fisken simmar iväg.

I med linorna igen men då börjar vi få snyltgäster som försöker sno betet. Vid ett tillfälle har vi fiskelinan rakt ovanför oss i luften : )

Nummer tre på listan är jag, det går snabbt, en Sailfish på ca 60 kg ska jag försöka få in till båten så jag rekommenderas att sitta.....

Tre gånger lyckas den dra ut linan, hoppa, kämpa innan R går i närkamp med den längs båtkanten. Vi räknar, 1, 2 och 3, upp med fisken för ett foto och snabbt i igen. R håller den i vattnet längs båten och släpper den igen medan vi vinkar. Lite skakis är jag efter ett kort men intensivt träningspass av bål och armar. Man jobbar med rygg och mage mest men självklart behövs det armmuskler om man ska följa fisken : )

Det är några timmar då havet är heldött förutom ett hundratal delfiner som jagar runt båten. Hona med liten unge leker under båten och flockar simmar och surfar i vågorna framför oss. Otroligt vackert att se dem jaga och leka. 

Fisk nummer 4 ser jag bryta ytan med sin drakvinge långt innan den hugger, det är en Marlin på ca 150 kg och det blir en långvarig kamp till den otroligt vackra fisken är vid båten. Det är den första Marlin för säsongen som börjar i December på Nicoyahalvön och den är helt slut så vi tar inte upp den för foto utan håller den länge i vattnet längs med båten tills den känns stark och simmar i iväg.

Solen är på väg ner och regnbågen visar sig längs Nicoyahalvöns kust. Kan vara så att jag hittat en skatt.....;)

Jag vet inte vad fisket kostar med det rör sig om flera hundra dollar bara för tillstånd och bränsle för en heldag och ca 50 dollar i dricks. Vi hoppas egentligen att vi ska få tonfisk eller dorado så vi kan laga tonfiskcrpachio eller ceviche men eftersom det "bara" blev Sailfish och Marlin lagar vi fisksoppa istället från lite av varje i frysen, typ krabbor, räkor och frusen dorado. Har på känn att det blir tonfiskcarpachio en annan gång....;P

Mitt hjärta ler även då jag gråter - Nicaragua 💙

Alla minnen, korta förälskelser i platser människor och upplevelser gör ibland att jag tror hjärtat ska explodera och jag gråter varje gång jag säger hej då.

Nicaragua, landet där blått är blåare, grönt grönare och kärleken varmare.  Träffar så många människor då jag reser och i Nicaragua började resan med B, miljöingenjören och ägaren av det första Hostelet vi bodde på, hans syster F, arkitekten som jobbar som arkeolog i Mexico, som vi träffar i bergen på fest.

M, Nicaraguas bästa trummis, hippie och Eco odlare som vi träffar första kvällen och blir bjudna på fest i bergen av. 

F, DJ med eget radioprogram i Managua, en kopia av Timbuktu men med rullad mustasch. Italienaren som tältar i djungeln och som körde sin vespa upp i bergen på vägar med meterdjupa däckspår. Don Chico, 74 årige guiden på Eco cooperativet i nationalparken som är sjukt vältränad och lätt klättrade uppför lianer.

C som vill bygga upp, förvalta och öka medvetenheten om indianerna som bott i närheten av vulkanerna där jag träffade charmigaste hjärtat.

Vår bil som vi döpte till Titanium då hon tog sig fram på vägar med meterdjupa däckspår och gegga, egentligen bara för jeepar.

Vännerna, designern, kirurgstudenten, affärsutvecklaren, researrangören och aussien/piraten som kommer finnas där för alltid och jag kommer alltid att vara hon med största leendet i hela Nicaragua.

Det är genom dessa ögon vi har fått se Nicaragua, en magiker, charmör och ståupp komiker som älskar sitt land och ville visa oss allt vackert inklusive de bästa klubbarna under nyårshelgen. 

Kommer aldrig att glömma varje gång vi lämnades ensamma i någon stad, "kom ihåg att ljuset är er vän och mörkret är er fiende", som betyder gå på upplysta vägar med mycket folk och för mig gäller det även i livet. Mitt hjärta ler varje gång jag reser även om jag gråter vid avsked, det är bara ett tecken på att jag träffat rätt personer. "Our hearts are just very, very old friends" 💙💙💙💙💙💙💙

I djungeln längs Rio San Juan - Nicaragua

Vi lämnar bilen på en säker parkering i San Juan och tar först en båttur ut till fågelskyddsområde och ögruppen Solentiname i Nicaraguasjön.

Området till gränsen till Costa Rica är viktigt och bevakat av militärer även om Costa Rica inte har någon arme. Vi måste ange passnummer för att åka båt i området. Vi kommer ut till ett fågelreservat Zapatero där flamingos har sina bon, pelikaner och hägrar.

På huvudön finns fåglar som gör hängande bon där hanfåglarna ruvar för de gillar att vagga ungarna enligt guiden...;P

På huvudön visas vi runt, äter nyfångad fisk innan vi åker tillbaka till San Juan för att ta en flodbåt till El Castillo, där de riktiga Pirates of the Caribbean härjat. På botten i Rio San Juan kan man hitta massor med glasflaskor från de olika skeppen, porslin och vraken är kända dykobjekt för barnen i byn.

På kvällen åker vi ut på floden på alligatorspaning, vi ser flera alligatorer, den största över 2 meter. De är ganska lätta att se med strålkastare då deras ögon lyser som två röda prickar. Vår guide styr mot vassen och sträcker sig efter något på ett blad, det är den typen av ödla som ser ut som en drake och kan springa på vattnet.

Vi bor med utsikt över en liten kanal och nedanför restaurangfönstret ligger en alligator, det är husdjuret på vårt Hostel.

Vi äter en tidig frukost och ger oss iväg till ett naturreservat längs gränsen till Costa Rica. Det är militärer överallt där vi kliver iland och det första trädet innhåller de två mest giftiga grodorna som finns, de är två cm stora, den röd/blå hinner jag inte fota men den grön/svarta sitter stilla någon sekund.

Innan vi ger oss in i djungeln lovar vi guiden att inte ta i någonting. Vi ger oss in i djungeln och det finns 10 miljoner myranledningar att ha stövlar på djungelturen.....: )

Howler monkeys skriker till och vi ser även spider monkeys med ungar som äter uppe i trädtopparna ovanför oss. Det första vi tittar på är bullets ants, ca 3-4 cm som bits, ger smärta i hela kroppen och kan ge hallucinationer.

Vi ser massor med träd, smakar på växter, tittar på insekter och lyssnar på fåglar och vi ser ovanligt mycket djur på turen. På vägen tillbaka stannar vi vid ett litet mindre biflöde där vi badar, tvättar stövlar kläder och oss själva. Kvällen avslutas på partygatan i byn utan vägar och det som händer i djungeln stannar i djungeln om det innehåller mycket av ingredienserna salsa och rom :P