Är ni inte rädda? - Den ständiga frågan i Venezuela

Är ni inte rädda? Näe, borde vi vara det?

Det var innan vi:

- åkt expresstaxi i 140 km/h i 7h

- åkt bil på en av de farligaste motorvägarna, där bara däckrester låg kvar efter de nattliga rånen

- åkt nattbuss med beväpnad militär

- mutat militärer och poliser

Eftersom vi hade en arrangerad tur från Santa Elena vid gränsen till Brasilien till Angel Falls i Venezuela hade vi ingen bokning eller något arrangerat efter annandag jul. Målet var att försöka ta oss genom Venezuela ut till Colombia. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte fanns några bussbiljetter att köpa efter vår "underbara" flygning tillbaka till civilisationen.

Vi fick spendera ett dygn på La Casita i Ciudad Bolivar där vi träffade ett antal inhemska men även utländska turister. La Casita är en inhägnad Posada eller Hostel med enklare rum, restaurang och pool. Det kryllar av personal och det stod ett antal jeepar uppradade och vakter patrullerade på natten.

De som kom från Venezuela frågade oss vad vi gjorde där ensamma utan att kunna spanska ens. De undrade även hur vi skulle ta oss ut och bad oss vara försiktiga. Inte resa på bussar som kommer fram då solen gått ner. Det bästa är att ta nattbussar där det finns beväpnad militär, de utsätts inte lika ofta för rån. Själv så körde de bil men med flera timmars marginal så de skulle kunna stanna på säkra platser om något hände. I Venezuela kan man inte köpa biljetter i förväg, bussbiljetter köps därför bäst på svarta marknade där biljetter finns att "boka" innan de släpps. Det finns två vägar ut ur Venezuela mot Colombia och det är antingen via San Cristobal eller via maracaibo. Eftersom det endast fanns biljetter till Valencia så fick vi rådet att åka dit och sedan försöka ta nattbussar västerut allt eftersom, eller som ägaren till La Casita sa, "keep on moving".

Första nattbussen skulle gå 18:30 men eftersom enda stället det fanns wiFi på var på flygplatsen bad vi att få åka dit 45 min innan för att försöka skjuta på vandringen i Colombia en dag.  Vi åkte till busstationen i god tid men 18:30 hade inte ens bussen kommit och jag var i upplösningstillstånd på den bäcksvarta busstationen som beskrivits i Lonely Planet att man helst inte skulle vistas på efter att det blivit mörkt. I Ciudad Bolivar måste man även köpa biljett eller betala skatt för att få lämna staden. Efter att vi på knackig spanska och med hjälp att två koreaner boende i Brasilien frågat minst fem olika bussbolag så kom bussen inkörandes för påstigning. Om det står 18:30 och den ska vara framme kl 04 så ska man på inget sätt tro att den går ens i närheten av den tiden, den går när bussen är full. Vår buss gick 2,5 timme senader och var FEM timmar sen till Valencia. På bussen köpte andra passagerare kaffe, kakor och visade hur man till frukost åt deras varma majspannkakor med hemgjord ost som gatuförsäljare sålde längs vägen. Eftersom vi var de enda turisterna på bussen var det många nyfikna blickar. Vid ett stop där N gick på toa och jag följde med halvvägs för att se vart hon gick hörde jag, Chicka No! Vart ska ni? Till Maracaibo vidare till Colombia. E som vi fick veta att han heter började diskutera med en vän att vi borde försöka ta oss över gränsen via San Christobal istället och att det inte var säkert för oss att åka den vägen vi planerat. De lovade att hjälpa oss med biljetter då vi kom fram. Den unga studenten jag satt brevid skulle också dit så vi letade rätt på en svartabörssäljare av biljetter för oss tre till Maracaibo. Vi fick var sitt armband av E och han ville att vi skulle maila honom och meddela när vi var säkra i Colombia. I Valencia möttes vi av den här skylten och vi fick tydliga instruktioner att absolut inte lämna stationen på några villkor då det här området på stationen var det enda man ansåg säkert.

Nattbussen skulle gå kl 19 men kom iväg vid 21-tiden då den äntligen blev full och de tre beväpnade militärerna kunde kliva på. Jag hade inte uppe min kamera så ofta men N tog detta foto med en av militärerna som kikade över vårt huvud.

Vi sov genom att ha mössan nerdragen, tjockaste fleecejackan på då ACn stod på typ 15 grader och öronproppar för att slippa höra den skränande busschauffören som sjöng högt med till radions Colombianska pop hela natten för att hålla sig vaken. Det var fortfarande bäcksvart då vi kom fram och vi hade fått rådet att ta sig från Maracaibo till Maicao med en delad taxi, där man köper två platser. Vi skulle helst åka meden barnfamilj då militären och polisen inte utsätter bilar med barn i för så hårda kontroller och risken för överfall och rån är mindre. Taxibilarna som stod uppradade påminner om bilder man sett från 70-talets Cuba men de gamla amerikanarna på Cuba var finare, allt var trasigt i "vår" bil där jag och N satt fram. 

Då vi körde mot gränsen såg vi köerna till bensinstationerna som på många ställen hade helt slut på allt bränsle. Vår bil körde därför in på en bakgård och fyllde på bränsle från plastdunkar innan vi kom till bilkön ut ur Venezuela. Det var här militärkontrollerna och poliskontrollerna började kräva mutor eller "skatt" för att inte ta in oss för fullständig kontroll av bagage och bil. Det skulle ta någon timme ute på stäppen i 30 graders värme så alla i bilen började betala mutor varje station, totalt fem på en sträcka på två mil. Såhär såg bilkön ut som kröp fram i värmen.

När vi äntligen kommer till gränsen gick det hyfsat snabbt att få stämpeln för att lämna Venezuela.

200 meter längre fram låg gränskontrollen in till Colombia där vi blev välkomnade in i landet vid Paraguacho. Vid ingenmansland såldes allt från himmel till jord och som ni ser finns schampoflaskor uppradade för de som ska köra in i Venezuela. I själva Venezuela är det brist på allt och det är svårt att ens kunna köpa toapapper efter militärens ingripande för ett år sedan då de bestämde vad alla varor skulle kosta. Många affärer stängdes och affärsmännen flyttade ut ur landet. En månadslön på 35-50 dollar motsvarar en tredjedel av vad mat kostar för en familj per månad, samma summa som vår bil betalade totalt för att ta oss ut ur landet.

 

Vi gick omkring i ingenmansland för att försöka hitta våra väskor som var kvar med barnfamiljen vi just åkt med. Kossorna tuggade i sig skräpet och det var bilar, bussar och smått kaotiskt överallt innan vi såg vår "familj" med våra väskor.

Efter att ha köpt biljett till Santa Marta, en busstur på fyra timmar trodde vi att vi skulle ha gott om tid för att göra oss i ordning för vandringen. Två timmars försening och en punktering fick oss att ta en taxi vidare till en annan terminal där vi kunde hoppa på en annan buss som också fick punktering efter en halvtimme. Solen började gå ner och vi insåg att vi inte skulle hinna till Santa Marta och kanske inte ens kunna genomföra den efterlängtade vandringen till Lost City. 

Ett äldre par kliver av bussen och vill ta en taxi till Palomino, jag känner igen namnet som även skulle kunna vara starten på vandringen så vi ber att få åka med. De pladdrar oavbrutet på spanska och ser till att vi blir skjutsade till ett hål i väggen där vi kan växla och sedan till stranden där det finns Posadas eller Hostels. Det vi inte visste var att vi borde haft tält eller hängmatta med oss så när vi frågade efter ett rum såg de helt frågande ut. Efter mycket om och men fick vi ett rum, det dyraste på hela resan, 50 dollar. :))

Efter 42 timmars resa med två nätter på buss bytte vi inte ens om utan gick raka vägen till en strandbar, hängde E:s armband som vi fått över ölflaskorna och firade att vi var i Colombia och skulle bli hämtade för vandringen till Lost City över nyårshelgen. Om vi varit rädda. Jepp, därför har jag nästan inga foton på hur det såg ut längs vägen då risken för rån var så hög men vi vaknade upp här på Paradisstranden i Palomino i Norra Colombia.