Är ni inte rädda? - Den ständiga frågan i Venezuela

Är ni inte rädda? Näe, borde vi vara det?

Det var innan vi:

- åkt expresstaxi i 140 km/h i 7h

- åkt bil på en av de farligaste motorvägarna, där bara däckrester låg kvar efter de nattliga rånen

- åkt nattbuss med beväpnad militär

- mutat militärer och poliser

Eftersom vi hade en arrangerad tur från Santa Elena vid gränsen till Brasilien till Angel Falls i Venezuela hade vi ingen bokning eller något arrangerat efter annandag jul. Målet var att försöka ta oss genom Venezuela ut till Colombia. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då det inte fanns några bussbiljetter att köpa efter vår "underbara" flygning tillbaka till civilisationen.

Vi fick spendera ett dygn på La Casita i Ciudad Bolivar där vi träffade ett antal inhemska men även utländska turister. La Casita är en inhägnad Posada eller Hostel med enklare rum, restaurang och pool. Det kryllar av personal och det stod ett antal jeepar uppradade och vakter patrullerade på natten.

De som kom från Venezuela frågade oss vad vi gjorde där ensamma utan att kunna spanska ens. De undrade även hur vi skulle ta oss ut och bad oss vara försiktiga. Inte resa på bussar som kommer fram då solen gått ner. Det bästa är att ta nattbussar där det finns beväpnad militär, de utsätts inte lika ofta för rån. Själv så körde de bil men med flera timmars marginal så de skulle kunna stanna på säkra platser om något hände. I Venezuela kan man inte köpa biljetter i förväg, bussbiljetter köps därför bäst på svarta marknade där biljetter finns att "boka" innan de släpps. Det finns två vägar ut ur Venezuela mot Colombia och det är antingen via San Cristobal eller via maracaibo. Eftersom det endast fanns biljetter till Valencia så fick vi rådet att åka dit och sedan försöka ta nattbussar västerut allt eftersom, eller som ägaren till La Casita sa, "keep on moving".

Första nattbussen skulle gå 18:30 men eftersom enda stället det fanns wiFi på var på flygplatsen bad vi att få åka dit 45 min innan för att försöka skjuta på vandringen i Colombia en dag.  Vi åkte till busstationen i god tid men 18:30 hade inte ens bussen kommit och jag var i upplösningstillstånd på den bäcksvarta busstationen som beskrivits i Lonely Planet att man helst inte skulle vistas på efter att det blivit mörkt. I Ciudad Bolivar måste man även köpa biljett eller betala skatt för att få lämna staden. Efter att vi på knackig spanska och med hjälp att två koreaner boende i Brasilien frågat minst fem olika bussbolag så kom bussen inkörandes för påstigning. Om det står 18:30 och den ska vara framme kl 04 så ska man på inget sätt tro att den går ens i närheten av den tiden, den går när bussen är full. Vår buss gick 2,5 timme senader och var FEM timmar sen till Valencia. På bussen köpte andra passagerare kaffe, kakor och visade hur man till frukost åt deras varma majspannkakor med hemgjord ost som gatuförsäljare sålde längs vägen. Eftersom vi var de enda turisterna på bussen var det många nyfikna blickar. Vid ett stop där N gick på toa och jag följde med halvvägs för att se vart hon gick hörde jag, Chicka No! Vart ska ni? Till Maracaibo vidare till Colombia. E som vi fick veta att han heter började diskutera med en vän att vi borde försöka ta oss över gränsen via San Christobal istället och att det inte var säkert för oss att åka den vägen vi planerat. De lovade att hjälpa oss med biljetter då vi kom fram. Den unga studenten jag satt brevid skulle också dit så vi letade rätt på en svartabörssäljare av biljetter för oss tre till Maracaibo. Vi fick var sitt armband av E och han ville att vi skulle maila honom och meddela när vi var säkra i Colombia. I Valencia möttes vi av den här skylten och vi fick tydliga instruktioner att absolut inte lämna stationen på några villkor då det här området på stationen var det enda man ansåg säkert.

Nattbussen skulle gå kl 19 men kom iväg vid 21-tiden då den äntligen blev full och de tre beväpnade militärerna kunde kliva på. Jag hade inte uppe min kamera så ofta men N tog detta foto med en av militärerna som kikade över vårt huvud.

Vi sov genom att ha mössan nerdragen, tjockaste fleecejackan på då ACn stod på typ 15 grader och öronproppar för att slippa höra den skränande busschauffören som sjöng högt med till radions Colombianska pop hela natten för att hålla sig vaken. Det var fortfarande bäcksvart då vi kom fram och vi hade fått rådet att ta sig från Maracaibo till Maicao med en delad taxi, där man köper två platser. Vi skulle helst åka meden barnfamilj då militären och polisen inte utsätter bilar med barn i för så hårda kontroller och risken för överfall och rån är mindre. Taxibilarna som stod uppradade påminner om bilder man sett från 70-talets Cuba men de gamla amerikanarna på Cuba var finare, allt var trasigt i "vår" bil där jag och N satt fram. 

Då vi körde mot gränsen såg vi köerna till bensinstationerna som på många ställen hade helt slut på allt bränsle. Vår bil körde därför in på en bakgård och fyllde på bränsle från plastdunkar innan vi kom till bilkön ut ur Venezuela. Det var här militärkontrollerna och poliskontrollerna började kräva mutor eller "skatt" för att inte ta in oss för fullständig kontroll av bagage och bil. Det skulle ta någon timme ute på stäppen i 30 graders värme så alla i bilen började betala mutor varje station, totalt fem på en sträcka på två mil. Såhär såg bilkön ut som kröp fram i värmen.

När vi äntligen kommer till gränsen gick det hyfsat snabbt att få stämpeln för att lämna Venezuela.

200 meter längre fram låg gränskontrollen in till Colombia där vi blev välkomnade in i landet vid Paraguacho. Vid ingenmansland såldes allt från himmel till jord och som ni ser finns schampoflaskor uppradade för de som ska köra in i Venezuela. I själva Venezuela är det brist på allt och det är svårt att ens kunna köpa toapapper efter militärens ingripande för ett år sedan då de bestämde vad alla varor skulle kosta. Många affärer stängdes och affärsmännen flyttade ut ur landet. En månadslön på 35-50 dollar motsvarar en tredjedel av vad mat kostar för en familj per månad, samma summa som vår bil betalade totalt för att ta oss ut ur landet.

 

Vi gick omkring i ingenmansland för att försöka hitta våra väskor som var kvar med barnfamiljen vi just åkt med. Kossorna tuggade i sig skräpet och det var bilar, bussar och smått kaotiskt överallt innan vi såg vår "familj" med våra väskor.

Efter att ha köpt biljett till Santa Marta, en busstur på fyra timmar trodde vi att vi skulle ha gott om tid för att göra oss i ordning för vandringen. Två timmars försening och en punktering fick oss att ta en taxi vidare till en annan terminal där vi kunde hoppa på en annan buss som också fick punktering efter en halvtimme. Solen började gå ner och vi insåg att vi inte skulle hinna till Santa Marta och kanske inte ens kunna genomföra den efterlängtade vandringen till Lost City. 

Ett äldre par kliver av bussen och vill ta en taxi till Palomino, jag känner igen namnet som även skulle kunna vara starten på vandringen så vi ber att få åka med. De pladdrar oavbrutet på spanska och ser till att vi blir skjutsade till ett hål i väggen där vi kan växla och sedan till stranden där det finns Posadas eller Hostels. Det vi inte visste var att vi borde haft tält eller hängmatta med oss så när vi frågade efter ett rum såg de helt frågande ut. Efter mycket om och men fick vi ett rum, det dyraste på hela resan, 50 dollar. :))

Efter 42 timmars resa med två nätter på buss bytte vi inte ens om utan gick raka vägen till en strandbar, hängde E:s armband som vi fått över ölflaskorna och firade att vi var i Colombia och skulle bli hämtade för vandringen till Lost City över nyårshelgen. Om vi varit rädda. Jepp, därför har jag nästan inga foton på hur det såg ut längs vägen då risken för rån var så hög men vi vaknade upp här på Paradisstranden i Palomino i Norra Colombia.

Angel Falls - en gömd skatt i Venezuelas djungel

Att besöka världens högsta vattenfall och en av Venezuelas största turistattraktioner innebär ändå att man man får sova i hängmattor och kissa på djungelstigen medan de andra tittar bort. Det finns inga räcken, skyltar eller tillrättalagda stigar på vandringen upp till lagunen under fallet. Precis vad jag letar efter för julfirandet 2014..... ;P

Det var piloten och äventyraren Jimmie Angel som på 1930-talet flög över de otillgängliga områdena och gjorde den vackra bergsplatån, Auyantepuy omtalad. Jimmie till och med fastnade med sitt plan då han skulle visa sin upptäckt och det tog 11 dagar att vandra ner till civilisationen igen.

Glatt överraskad att besöket tar två dagar och att gruppen endast består av inhemska turister från Venezuela inser vi att det här med turister kanske inte är så vanligt i Venezuela för tillfället. Våra guider Hector och Emmelie pratar bra engelska men för att prata med de andra 10 besökarna får jag snabbt fräscha upp min gymnasiespanska. Turen börjar med en timmes båttur uppströms i en lång träbåt från byn Canaima.

Efter en timme får vi hoppa av och vandra då båten med gäster är för tung för att ta sig upp för forsarna. Eller som de säger, det är för farligt för gäster att åka med upp i forsen. 

När vi hoppade i båten hade föraren av båten ett antal reservpropellrar hängandes i en rep, och när vi såg forsarna förstod vi varför. Efter ytterligare två timmar båtfärd börjar de höga bergsplatåerna visa sig i solskenet. Gruppen som kom tillbaka hade sett fallet i 30 sekunder genom dimma och ösregn så vi hoppades på bättre tur.

När vi kommer fram till baslägret hänger vi av oss ryggsäckarna och väljer en hängmatta att sova i. 

Efter en lättare lunch och med en vattentät påse med kamera i hoppade vi i båten igen för att ta oss till stigen där vi skulle påbörja vandringen upp till lagunen under fallet. Ja, såhär såg stigen ut som vi vandrade upp för i en timme för att nå en utkiksplats under fallet, Salto Angel.

När vi kommer fram har vi bra utsikt och fallet är relativt stort med tanke på att det är sista veckorna som det är möjligt att se det från den här vandringen. 

I mitten av januari blir vanligtvis vattennivån i floden för låg för att ta sig upp med båt så då får man nöja sig med att flyga in över platån för att få en skymt av den lilla strimma vatten som rinner över kanten vid torrare klimat. Vi fortsätter vandringen upp till lagunen under fallet där vi tar oss ett härligt svalkande dopp.

Det är varmt, ca 30 grader så alla svalkande dopp är härliga. Vi vandrar ner till floden igen och hoppas på att hinna innan det blir bäcksvart och mygginvasion. Tyvärr så visar det sig att båten inte lyckats ta sig upp för att hämta oss så vi får stå ut med att dansa i mörkret för att på något sätt försvåra myggsvärmen från att äta upp oss fullständigt. En pannlampa dyker upp på andra sidan floden och det är Hector som kommer för att visa oss var det är lättast att vada över. Vid det här lager är de ovana vandrarna från Venezuela skräckslagna och tror att de ska dö medan jag och N ser det som ett fantastiskt avslut och låtsas dansa ormen i takt då vi vadat med händerna på varandras axlar i lårdjupt svalkande flodvatten. Att bara hälften av oss har med pannlampor gör att svordomarna haglar i mörkret då de som går barfota trampar på vassa stenar och de slår i tårna i rötter. Efter en kort vandring ser vi båten som ska ta oss ner till vårt läger för middag. I lägret är maten förberedd och den här juldagen firas med att vår vän Clara sjunger en Shakira låt och hennes man Alexandro som är lärare och operasångare sjunger ett fantastiskt nummer som bejublas av oss i gruppen. Vi har en fantastisk kväll där nästan alla har smusslat med sig något gott som det bjuds på som efterrätt till kaffet. Ljuvliga människor och höga skratt avslutar juldagen 2014 vid foten av Angel Falls, Salto Angel. Efter en sval natt tvärs över en hängmatta med mössan nerdragen ner till näsan och en filt som inte riktigt räckte till lyste solen och vi blev väckta till doften av nykokt kaffe och en frukost med nybakat majsbröd och scrambled egg. Yummy!

Ytterligare en glimt av falle i soluppgången innan vi hoppade i båtarna för att ta oss till Canaima.

Att besöka Angel Falls är magiskt vackert och visade sig från den bästa sidan, jag önskade att jag kunde rekommendera er att åka till Venezuela men inte för tillfället och jag kommer att berätta om de risker vi utsatte oss för men klarade oss undan för att ta oss ut ur landet. Men jag tar med mig minnet av alla vackra, underbara människor vi fick umgås med på den här underbara platsen. 

Canaima, Venezuela - långt ifrån turiststråken

Då Angel Falls och byn Canaima där alla turer startade är en av de absolut största turistattraktionerna i Venezuela hade jag förväntat mig betydligt mer turister. Glatt överraskad att vara i en grupp med personer bara från Venezuela insåg vi mer och mer hur farligt det egentligen är att resa i Venezuela och att vi kanske inte borde planerat att åka buss igenom landet eller ens rest in i landet överhuvudtaget. Gulp..... :€ 

Resan till Angel Falls började med att vi genom en resebyrå i Santa Elena vid gränsen bokat flyg från Ciudad Bolivar och en tredagars tur i Canayma som området heter. Vi blev hämtad kl 06 i Puerto Ordaz eller Ciudad Guayana som det står på kartan då vi kom för sent på kvällen för att färdas på vägarna där rån sker i mörkret genom att kasta ut fotanglar så däcken exploderar. Vi fick veta av chauffören att en månadsinkomst ligger på mellan 35-40 dollar vilket inte alls räcker till mat för en familj. Inför julen och ledigheten hade rånen och brotten ökat markant.

Väl på flygplatsen kändes allt bra och personalen på Gekko Tours som har kontoret på flygplatsen var helt underbara. Piloten kom och hälsade på oss innan "säkerhetskontrollen" och vi blev placerade efter vikt i det lilla Cessnaplanet med fem passagerare . Det kändes sådär då vi insåg att piloten navigerade med en typ TomTom gps i knät. 

Väl framme blev vi hämtade för information och därefter kunde vi slappa på stranden framför vattenfallen som vi skulle besöka efter lunch. 

Vi blev hämtade av Hector, vår lokala guide, och hoppade i en träbåt för att ta oss till en kort promenad vidare till en lagun för ett bad vid sidan om ett av vattenfallen. 

Efter slappande på stranden tog vi ytterligare en kort promenad innan vi kom upp på vattenfallet med utsikt över lagunen och Canaima. 

På väg tillbaka stannade vi till vid ett av de största vattenfallen där vi kunde gå in bakom hela vattenfallet i solnedgången. Helt fantastiskt magisk julafton för vår del. 

Väl tillbaka på vår Posada eller Hostel bytte vi om för att sedan leta oss en cocktail. Det visade sig vara svårare då det tydligen inte serveras alkohol annat än öl i Canaima?!? Väl tillbaka på Posadan igen och efter middagen visste vi att det skulle vara en lokal stor fest men vi kom inte längre än till våra sängar på julafton. Vid midnatt vaknade vi då festen brakade loss och det dansades salsa fram till efter frukosten på juldagen så vi passade på att sitta och titta på de lokala förmågorna att vicka på höfterna. Definitivt ett annat julfirande då vi packade ur vårt rum för ytterligare camping och besök av Angel Falls på juldagen 2014. 

Amazonas - Titta, prova och smaka

På vår tur längre in i amazonas hade vi guidade turer som började med en kort båttur för att se soluppgången vid 5:30 på morgonen innan vi åt frukost för att sedan lära oss om de olika träden, hur barken kan användas, hur man ser vilken lian som bär vatten och lätt kan göras till dryckesfontän mm.

I bakgrunden kunde vi hela tiden höra howler monkeys men annars är det förvånansvärt lite fåglar och djur i den här delen, då träden inte bär så mycket frukter eller bär. Vi började med att hålla händerna på ett myrbo för att låta dem springa upp på armarna. 

Sedan strök vi ut dem som en kräm på händer och armar, voilà så hade vi myggmedel. 

Nästa prov var att vår guide högg bort toppen på små kokosnötter för att knacka ur larver för lite proteintillskott.

De smakade mest kokos och visade sig vara eldflugelarver som läggs inne i de små kokosnötterna och växer till sig mellan 6-12 månader.

Vår guide fångade en liten cayman, alligator på kvällsturer och tog med den till vår restaurang där han visade den för oss och berättar hur de lever. Hela nervsystemet finns under magen och stryker man den på magen då den ligger upp och ner blir den helt paralyserad i några sekunder innan den blixtsnabbt är på hugget igen. Den släpptes tillbaka direkt efteråt igen. 

Självklart passerade vi en tarantellaspindel och det fanns även bullet ants, 3 cm stora myror som har en sax/tång och som används för att sy igen djupa sår men om den får bita kan den orsaka hög feber och hallucinationer.

Efter turen åkte vi båt ytterligare upp längs floden och flertalet tillfällen hoppade de rosa delfinerna framför oss innan vi kom fram till campen där vi skulle bo i hängmattor under tak. Tyvärr hade en grupp bott där under dagen och misslyckats med fisket som var planerat och de var därför väldigt hungriga och upprörda då vi kom dit vid soluppgången. Efter middagen blev stämningen bättre men i mina ögon var de både oförskämda mot guiderna och handlingsförlamade då det funnits mat som de inte orkat laga utan istället väntat på oss.

Över hängmattorna fanns myggnät som kändes bra då vi hade en tarantellaspindel ovanför oss som tittade ut då och då. 

Tillbaka på Posadan hämtade vi våra grejer, tog ett dopp i floden och sa hej då till våra lokala guider.

Vägen tillbaka var först flodbåt, därefter minibuss och ytterligare en motorbåt innan vi var i Manaus och lyckades hinna med nattbussen upp till Boa Vista med två minuters marginal. Puh! Venezuela nästa!! ;)

Amazonas vattenvärld

Resan började inte så bra men efter att ha överlevt flygresan genom ett åskoväder där blixtarna lyste upp hela flygplanet och dundret överröstade flygmotorerna, så var jag glad att komma fram en timme försenad och inte heller för upprörd då hämtningen blev två timmar sen på flygplatsen i Manaus. Jag hade tänkt sova några timmar innan hämtningen kl 08 för turen in i Amazonasdeltat men istället blev det småprat och uppdatering av vad vännen varit med om under året sedan Nicaragua förra jul-och nyåret. Rakt utanför dörren låg operan och efter att ha tagit ut pengar var vi redo för avfärd. Älskar klottret vi vårt Hostel. 

Båten låg nere i hamnen och på väg ut passerade vi där Rio negro och Solimoes, den ena grumlig och med över 2000 olika sorters fisk och den andra klar och med så lågt pH som 4,5 och bara 100 talet olika sorter.

På floden ligger flytande bensinstationer.

Vi kommer fram på andra sidan där vi blir hämtade i en minibuss och byter till ytterligare en båt efter en timme. Flodbåten tar oss till vår loge för natten.

När vi ätit lunch och jag varit i landet i sju timmar drar vi ut för att fiska pirayor. Det behövs inte så avancerad utrustning, en träpinne, lite lina, en krok och lite kycklingskinn som bete och pirayorna hugger som bara den.

Efter att ha fått 15 st pyttepirayor som vi kastat tillbaka började de större pirayorna dyka upp. Middagen var räddad. 

Att vi under hela fisketuren dessutom fick se de rosa delfinerna hoppa framför båten ett flertal tillfällen i solnedgången gjorde att min första dag i Brasilien blev underbar även om starten var lite knackig. =)

Amazonas - starten för årets julfirande!

Så var det dags igen, att äntligen få packa flipflops, myggnät, regnkläder, malariatabletter, bikini och solskyddsfaktor 50. Den här gången verkar det dessutom bli mer äventyr än vanligt..... Planen, om jag kan kalla det så är att träffa en vän i Manaus i Brasilien. Hon har inte haft internet på snart fem veckor så det kan hända att vi får improvisera delar av resan. Jag vet inte vilken nationalitet hon har men senast bodde hon i Canada. Hon har sagt upp sig från välbetalt jobb, sålt allt hon äger, jobbar sig fram för mat och husrum i olika volontärprojekt och är nu i Franska Guyana, tror jag...... 

Amazonas är den enkla biten då vi bokat hostel och en tredagars båt och kajaktur med övernattning i hängmattor inne i ett naturreservat. Förhoppningen är inte bara att få se rosa pingviner utan även Anacondor och besöka en by med ursprungsbefolkning.

Efter Amazonas hoppar vi på en Nattbus som via Boa Vista tar oss till Venezuela och Santa Elena. Där har vi hittat ett backpackerställe som arrangerar inflygning till Angel Falls där vi under julhelgen besöker världens högsta vattenfall.

Efter det uppstår vissa problem då det är svårt att ta sig till Colombia. Även om bensinen är den billigaste i världen i Venezuela är det både farligt och svårt att hitta chaufförer/guider som är villiga att jobba mellan jul och nyår. Vi beräknar att resan från Angel Falls, Ciudad Bolivar, till Cartagena i Colombia tar ca två dygn och vår förhoppning är att kunna vandra upp till Ciudad Perdida, den förlorade staden under nyårshelgen innan vi flyger vidare på var sitt håll via Panama. 

Som tur är vi hyfsat rutinerade resenärer...... ;P

Älgjakt - mental träning för snabba beslut

Det kanske är svårt att förstå stoltheten i ett perfekt skott för någon som inte jagar men jag ska försöka beskriva det. Jag är medlem i ett jaktlag i Jämtland där vi nästan varje dag påminns om att "Man ska aldrig ångra ett skott som inte avlossats". Ingen vill ha ett eftersök på fjället och sitter man högst upp i en postkedja i väglöst land som det tar upp till 2 timmar att gå till, vill man absolut inte ha ett eftersök på ett skadeskjutet djur. 

När jag kommer till ett pass på fjället förbereder jag mig på olika situationer, vilka vinklar jag kan skjuta i för kulfång, vilka avstånd jag känner mig trygg att skjuta på, i vilka riktningar övriga medlemmar sitter i, om jag kan stå på knä med god sikt och hur jag ska sikta beroende på från vilken vinkel djuren kommer ifrån. Allt detta sitter jag och mentalt förbereder mig på då jag sitter blixtstilla i tystnad på älgpasset. 

I september siktade jag mellan ögonen på en oxe, en 8-taggare som kom rakt mot mig bakom tre träd. Skulle han klivit åt höger eller vänster skulle jag skjutit men han kastade sig rakt bakåt i skydd av träden. Tre skäl att inte skjuta; ett skott mellan tre träd med bara några cm mellanrum är för liten marginal för mig, vi hade inga hundar högst upp på fjället där jag satt som sista postare och jag hade ingen chans till ett andra skott då fjällbjörkarna stod tätt överallt i den riktningen. Samma postställe dagen efter, två oxar i full fart med hund efter sig, rakt framifrån men bakom en gran, jag kunde bara se och höra hunden men visste inte vad som skulle komma fram mot mig. Fina oxar och en skällande hund tätt bakom, sikta, sikta, men jag kunde inte se hunden bland riset så jag avstod skott och oxen jag siktat på sprang mellan postarna och upp på fjället. Ett skäl att inte skjuta, jag kunde skjutit hunden, en familjemedlem till en jaktkompis som ingen av oss skulle riskera att skada. "Man ska aldrig ångra ett skott som inte avlossats". 

Tredje gången gilt lottade jag mig till samma plats i oktober, ko med kalv, full fart, två hundar, bakom samma gran, skillnaden var att jag sprungit fram och ställt mig på knä vid sidan om granen, kon ser mig, stannar och kalven svänger och stannar, 1,5 m framför kon, ca 25 m framför mig. I ögonvrån ser jag att båda hundarna stannat bakom kon, PANG. Perfekt träff, kalven vänder sig men kon och hundarna är redan inne i skogen igen då den faller död. En hund stannar kvar vid bytet och den andra följer kon som vi internt har förbud att skjuta, endast kalvar och oxar får skjutas. 

Ett perfekt skott i en stressande situation med många parametrar som ska analyseras inom loppet av en tiondels sekund utan risk för hundar, skadeskjutning och med säkert kulfång. För mig är utmaningen mental, att kunna skjuta det perfekta skottet och inte behöva ångra det. Det finns en stolthet i ett bra beslut att inte skjuta men även för ett perfekt skott. För mig var det sjunde älgen, de har en tendens att smyga sig på mig där jag sitter i tystnad och tränar..... ;P