Amazonas vattenvärld

Resan började inte så bra men efter att ha överlevt flygresan genom ett åskoväder där blixtarna lyste upp hela flygplanet och dundret överröstade flygmotorerna, så var jag glad att komma fram en timme försenad och inte heller för upprörd då hämtningen blev två timmar sen på flygplatsen i Manaus. Jag hade tänkt sova några timmar innan hämtningen kl 08 för turen in i Amazonasdeltat men istället blev det småprat och uppdatering av vad vännen varit med om under året sedan Nicaragua förra jul-och nyåret. Rakt utanför dörren låg operan och efter att ha tagit ut pengar var vi redo för avfärd. Älskar klottret vi vårt Hostel. 

Båten låg nere i hamnen och på väg ut passerade vi där Rio negro och Solimoes, den ena grumlig och med över 2000 olika sorters fisk och den andra klar och med så lågt pH som 4,5 och bara 100 talet olika sorter.

På floden ligger flytande bensinstationer.

Vi kommer fram på andra sidan där vi blir hämtade i en minibuss och byter till ytterligare en båt efter en timme. Flodbåten tar oss till vår loge för natten.

När vi ätit lunch och jag varit i landet i sju timmar drar vi ut för att fiska pirayor. Det behövs inte så avancerad utrustning, en träpinne, lite lina, en krok och lite kycklingskinn som bete och pirayorna hugger som bara den.

Efter att ha fått 15 st pyttepirayor som vi kastat tillbaka började de större pirayorna dyka upp. Middagen var räddad. 

Att vi under hela fisketuren dessutom fick se de rosa delfinerna hoppa framför båten ett flertal tillfällen i solnedgången gjorde att min första dag i Brasilien blev underbar även om starten var lite knackig. =)

Amazonas - starten för årets julfirande!

Så var det dags igen, att äntligen få packa flipflops, myggnät, regnkläder, malariatabletter, bikini och solskyddsfaktor 50. Den här gången verkar det dessutom bli mer äventyr än vanligt..... Planen, om jag kan kalla det så är att träffa en vän i Manaus i Brasilien. Hon har inte haft internet på snart fem veckor så det kan hända att vi får improvisera delar av resan. Jag vet inte vilken nationalitet hon har men senast bodde hon i Canada. Hon har sagt upp sig från välbetalt jobb, sålt allt hon äger, jobbar sig fram för mat och husrum i olika volontärprojekt och är nu i Franska Guyana, tror jag...... 

Amazonas är den enkla biten då vi bokat hostel och en tredagars båt och kajaktur med övernattning i hängmattor inne i ett naturreservat. Förhoppningen är inte bara att få se rosa pingviner utan även Anacondor och besöka en by med ursprungsbefolkning.

Efter Amazonas hoppar vi på en Nattbus som via Boa Vista tar oss till Venezuela och Santa Elena. Där har vi hittat ett backpackerställe som arrangerar inflygning till Angel Falls där vi under julhelgen besöker världens högsta vattenfall.

Efter det uppstår vissa problem då det är svårt att ta sig till Colombia. Även om bensinen är den billigaste i världen i Venezuela är det både farligt och svårt att hitta chaufförer/guider som är villiga att jobba mellan jul och nyår. Vi beräknar att resan från Angel Falls, Ciudad Bolivar, till Cartagena i Colombia tar ca två dygn och vår förhoppning är att kunna vandra upp till Ciudad Perdida, den förlorade staden under nyårshelgen innan vi flyger vidare på var sitt håll via Panama. 

Som tur är vi hyfsat rutinerade resenärer...... ;P

Älgjakt - mental träning för snabba beslut

Det kanske är svårt att förstå stoltheten i ett perfekt skott för någon som inte jagar men jag ska försöka beskriva det. Jag är medlem i ett jaktlag i Jämtland där vi nästan varje dag påminns om att "Man ska aldrig ångra ett skott som inte avlossats". Ingen vill ha ett eftersök på fjället och sitter man högst upp i en postkedja i väglöst land som det tar upp till 2 timmar att gå till, vill man absolut inte ha ett eftersök på ett skadeskjutet djur. 

När jag kommer till ett pass på fjället förbereder jag mig på olika situationer, vilka vinklar jag kan skjuta i för kulfång, vilka avstånd jag känner mig trygg att skjuta på, i vilka riktningar övriga medlemmar sitter i, om jag kan stå på knä med god sikt och hur jag ska sikta beroende på från vilken vinkel djuren kommer ifrån. Allt detta sitter jag och mentalt förbereder mig på då jag sitter blixtstilla i tystnad på älgpasset. 

I september siktade jag mellan ögonen på en oxe, en 8-taggare som kom rakt mot mig bakom tre träd. Skulle han klivit åt höger eller vänster skulle jag skjutit men han kastade sig rakt bakåt i skydd av träden. Tre skäl att inte skjuta; ett skott mellan tre träd med bara några cm mellanrum är för liten marginal för mig, vi hade inga hundar högst upp på fjället där jag satt som sista postare och jag hade ingen chans till ett andra skott då fjällbjörkarna stod tätt överallt i den riktningen. Samma postställe dagen efter, två oxar i full fart med hund efter sig, rakt framifrån men bakom en gran, jag kunde bara se och höra hunden men visste inte vad som skulle komma fram mot mig. Fina oxar och en skällande hund tätt bakom, sikta, sikta, men jag kunde inte se hunden bland riset så jag avstod skott och oxen jag siktat på sprang mellan postarna och upp på fjället. Ett skäl att inte skjuta, jag kunde skjutit hunden, en familjemedlem till en jaktkompis som ingen av oss skulle riskera att skada. "Man ska aldrig ångra ett skott som inte avlossats". 

Tredje gången gilt lottade jag mig till samma plats i oktober, ko med kalv, full fart, två hundar, bakom samma gran, skillnaden var att jag sprungit fram och ställt mig på knä vid sidan om granen, kon ser mig, stannar och kalven svänger och stannar, 1,5 m framför kon, ca 25 m framför mig. I ögonvrån ser jag att båda hundarna stannat bakom kon, PANG. Perfekt träff, kalven vänder sig men kon och hundarna är redan inne i skogen igen då den faller död. En hund stannar kvar vid bytet och den andra följer kon som vi internt har förbud att skjuta, endast kalvar och oxar får skjutas. 

Ett perfekt skott i en stressande situation med många parametrar som ska analyseras inom loppet av en tiondels sekund utan risk för hundar, skadeskjutning och med säkert kulfång. För mig är utmaningen mental, att kunna skjuta det perfekta skottet och inte behöva ångra det. Det finns en stolthet i ett bra beslut att inte skjuta men även för ett perfekt skott. För mig var det sjunde älgen, de har en tendens att smyga sig på mig där jag sitter i tystnad och tränar..... ;P

Att stilla en längtan till snö och is!

Det spelar ingen roll vilken tid på året det är, en längtan inom mig gör att jag söker mig till snö och is året runt. Att ta turskidorna, packa pulkan med mat och utrustning och dra ut på en tälttur drar lika mycket som glaciärturer en vacker sommardag eller telisåkning en vårvinterdag. Mina vänner i Skåne undrar vad jag har för diagnos? Lyckoaktivist låter väl passande! =)

I augusti när jag var "hemma" i Tärnaby/Hemavan passade jag på att boka en glaciärtur på norska Okstindan, Okstindbreen. Det är Norges åttonde största glaciär och mycket stabil att klättra på. Den upptar en yta av 4600 hektar, eller 46 km2, vilket kan jämföras med en stad som Helsingborg på 38 km2 och Lund på 25 km2. Det coola med Norge och norskar är att där tar man familjen och drar på en breetur. I Sverige är man mer restriktiva med att gå på glaciärer och nu finns det till och med frågetecken om guiden måste vara bergsguide, en utbildning som tar tre till fem år enligt Svenska Bergsguide Organisationen.

Samma krav är aktuellt för Kebnekaise och de guidade turerna upp till toppen och hot om böter finns utan att någon lösning för verksamheterna finns. I Sverige är det Konsumentverket som bestämmer vilken utbildning en guide ska ha för att kunna erbjuda en säker tur, inte vilken erfarenhet eller vilken typ av glaciär det gäller. Än så länge är det en rekommendation att guiden ska vara bergsguide, vilket gör det svårt att få marknadsföra glaciärturer. Jag lyckades iallafall googla mig fram till ett telefonnummer till Fjällgården i Hemavan och fick tag på Mojo som i många år guidat flera hundra personer, norska skolklasser och olika flriluftsföreningar på Okstindan i Norge. Vi träffas på Fjällgården där jag hyr utrustning och kollar ryggsäcken med matsäck för en heldag och utrustning för eventuellt regn. Det tar ca 1,5 timme att köra och på vägen får jag spännande information om de olika grottsystemen som just nu undersöks av spelbolaget i området. Jepp, det finns även grotturer att boka som låter jättespännande för mig som jobbat som guide i Sveriges längsta grotta, Korallgrottan. 

Vi stannar vid en liten parkering och träffar några som tältat nere vid sjön och är på väg hem. Vandringen upp till glaciären tar 1-2 timmar men för oss betydligt mindre även om vi stannar och tittar på den magiska utsikten.

Väl uppe på glaciären fikar vi först och jag får säkerhetinformation och lite glaciärkunskap. Utrustningen åker på och vi knyter ihop oss på lagomt avstånd i ett replag. Optimalt för ett replag är minst sex personer men den här glaciären är stabil och guiden vet exakt de olika områdenas risker, de olika isfallen och vad som kan innebära fara. Tyvärr omkom ett tyskt par samma dag i Norge när de klättrade under en glaciär innanför avstängningar. Jag uppmanar alla att verkligen vara försiktiga och anlita glaciärkunnig lokal guide.

Vi går upp till två olika isfall, jag får träna på olika tekniker att gå på glaciärer i branta partier och även på hur jag ska stanna om jag trillar och glider ner för en sluttning. Tufft att med överkroppen och isyxa trycka sig fast i isen och jag svär lite då jag glider för långt innan tekniken sitter.

Hade en fantastisk dag med Mojo på Fjällgården och förhoppningsvis finns det möjlighet för honom och de andra klättrarna och rutinerade guiderna att marknadsföra sina turer i Sverige igen. Och som vanligt regnade det inte förrän vi gått ner och satt oss i bilen efter en hel dags sol på glaciären. Det gäller att göra skäl för mitt Peruanska smeknamn, "The sunshine hiker" :P

Rida i Mongoliet

Hur vill du rida och varför? 

Ställ dig dessa två frågor och tänk noga, du kan få en av de bästa upplevelserna i livet. Men jag vill tipsa er om att boka allt själv och hyra hästar och guide på plats, inte via resebyrå eller några mellanhänder som på bilden från Orchon Valley, vår bästa ridupplevelse på hela resan. Ju längre bort från Ulaanbator du kan komma desto bättre är vår erfarenhet. 

Mongoliska hästar har sju gångarter till skillnad från en "vanlig" häst som har tre, skritt, trav och galopp. Islandshästar har fem och anses ha varierade gångarter, skritt, trav, tölt, flygande pass och galopp. Jag rider mest islandshästar och anser mig vara hyfsat van ryttare och van att rida länge och med olika hästar och ville inte ha annat sällskap än min vän med liknande erfarenheter. Vi bokade en tredagars ridtur i Terelj nationalpark och ville rida själva utan andra oerfarna ryttare.

Vi hade inte en tanke på att vår engelsktalande guide inte skulle kunna kontrollera sin häst. Första dagen vi red skenade hans häst två gånger och vi kunde inte slappna av en sekund eftersom vi inte visste vad han skulle hitta på. Vi är vana att rida mest utomhus, i skog och på fjället så vi är vana att rama in hästen, få den att känna sig trygg och modig men ändå alltid vara beredd på ett flyktbeteende, speciellt från dessa hästar som lever fritt mellan oktober till april varje år. När vi frågade honom om gångarter trodde han att det fanns långsamt, lite snabbare och snabbast och vår ridguide och ägare av hästarna berättade saker men vår engelsktalande guide kunde inte översätta något. Redan där borde vi ha kontaktat vår resebyrå, tyvärr gjorde vi inte det förrän efter andra dagen då han galopperade förbi oss och kort därefter flög av hästen som skenade mot oss så vi flög av en efter en. På kvällen kontaktade vi den Svenska resebyrån som på morgonen skickat en ny guide till oss på morgonen efter. Vi bad att få ta en lugn och fin dag i Terelj nationalpark och vår nya guide kunde både engelska, ridtermer och rida, tack och lov. Av vår ridresan spenderade vi två dagar med att "hålla reda på" vår guide och en dag i långsam takt efter vårt kaotiska avslut dagen innan. Efter Terelj drog vi till Orkhon Valley, ca 6 timmars bilresa från Ulaanbator där vi äntligen fick vår drömritt över slätterna. Jag fick min egen häst som jag kunde killa under magen med tårna..... =)

Och ja, man har väldigt korta stigbyglar så att man kan halvstå i pass och galopp. :D

Hos de familjer vi bodde hos kostade det 15-20 dollar per dag att rida och överallt finns det hästar.....

Tycker själv att Julia Roberts medverkan i dokumentären av Mongoliets vildhästar ger bra förståelse och beskrivning av vad vi också sett och upplevt. http://youtu.be/9X7nylxvo8c

Illusionen Terelj nationalpark - Mongoliet

Vackra vyer, grönt så långt ögat når med skog och stenformationer på topparna. I dalarna ligger gercampingarna och inklämda mitt i allt finns nomadfamiljernas gers och överallt går hjordar med hästar, kor, jakar, får och getter. Men om man tittar närmare.......

Terelj ligger bara en timmes bilfärd från huvudstaden Ulaanbator och är den absolut mest turistiska nationalparken. Det man inte ser på långt håll i Terelj är allt skräp som ligger kastat överallt, plastpåsar, PET flaskor, burkar och glasflaskor i mängder även på de vackraste platserna. I Sverige skulle vi inte rida över allt glassplitter som finns men här i Mongoliet säger de att hovarna är så kraftiga att de inte tar skada. 

I Mongoliet finns en typ av allemansrätt som gör att alla har rätt att köra och bo vart som helst i sina gers och även som tältande turist. Mongoliet under juli och framförallt vid Naadam, deras fem dagar långa helg gör att många Mongoler åker ut och tältar. De tar sin bil och kör över de gröna slätterna hur som helst, var som helst och efteråt lämnar de allt skräp som genererats under en hel helg. 

Det är inte tillåtet att lämna skräp men alla gör det, de förstår inte hur länge det kommer att ligga kvar i naturen, allt man tidigare använt har alltid försvunnit till nästa år säger guiden. Nu växer glasbergen och plasthögarna överallt i nationalparken. Jag ville inte ta bilder på det värsta men hästarna står på krossat glas, till höger och vänster av bilden ligger högar med hushållssopor och familjerna badar i floden med skräpet liggandes på stranden. Det är en nationalpark som tyvärr knappast kommer att vara värd att besöka om några år om man fortsätter att göra som man gör. Hästarna är inte vana vid plasten som flyger omkring överallt och som de ibland trampar på så de ryggar ofta till och hoppar åt sidan även på de mest öde platserna. Som besökare genererar man också skräp men jag försöker äta det de äter, dricker varm vatten till måltiderna för att förbruka så lite plast, glas och metall ute i en nationalpark. Jag har med en egen soppåse för allt skräp jag genererar under en resa i en nationalpark och lämnar allt i Ulaanbator där det ändå förmodligen hamnar  en deponi.

Vet inte hur man ska besöka ett sånt här land för att må riktigt bra. Vi åkte inte in i nationalparken tills vägen tar slut så jag hoppas att det finns orörda platser att rida på även i framtiden men med tanke på de jättejeeparna som kör omkring i staden så lär det ju bara bli mer och mer bilkörning hur som helst om Mongoliet inte gör något. Tyvärr är landet så korrupt och med mutor kan man både köpa vackra platser och komma undan med det mesta. Mongoliet är det svåraste landet jag besökt som turist för att ha den där måbrakänslan i magen. 

Turtle rock i Terelj National park - Mongoliet

Sköldpadsklippan eller Turtle Rock, en av de som finns i Mongoliet och den mest kända ligger i Terelj nationalpark, inte långt från Ulaanbatar. Sköldpaddor är heliga på samma sätt som elefanter enligt buddismen och det finns flera av dem i Mongoliet. Det är det enklaste utflyktsmålet i Terelj och det går bussar för dagsutflykter dit. 

På baksidan kan man klättra upp på den och man ser massor med besökare under "huvudet". Det går bara en grusväg dit och till höger om klippan finns en liten kiosk och souvenirer. När vi är där kommer en kamel gående men det är inte det området där man använder sig av kameler i Mongoliet. Det känns turistiskt men är en vacker plats. Självklart kan man sitta på en kamel eller en häst i området.

Kommer man närmare så ser man personerna lite tydligare uppe vid huvudet och en ovoos, en stenhög för den lokala anden enligt schamanismen som är utbredd i Mongoliet. 

Man tar en eller tre sten/-ar, en vodkaflaska, djurhorn eller liknande gåva och går tre varv i höger riktning och kastar gåvan upp på högen av sten med en pelare mitt i. Förvirring uppstår då man har dem vid korsningar och det är högertrafik........

Blått representerar himlen, gult solen, rött elden och grönt marken vi går på enligt buddismen. Man ser alla dessa färger överallt och blå är den absolut mest populära färgen. Min också så jag känner mig som hemma i Mongoliet. 💙

Att bo i ger - Mongoliet

Jag tänkte mig att de skulle vara mindre men inne i en ger ryms egentligen allt man behöver. Gers fungerar som en stuga på campingar och kan tas ner inom ca 30 minuter med kamin och allt. Vissa av campingarna är öppna även på vintern men med tanke på att de är svala även på sommarnätter och det kan bli - 40 grader på vintern vet jag inte om jag skulle välja den årstiden att besöka Mongoliet. Vi åker från Ulaanbatar med vår guide in i Terelj nationalpark där vi ska bo och rida i tre dagar. 

Vi bor i Ger och rider i tre dagar i Terelj nationalpark. Det finns servicehus och en restaurangdel som på en vanlig camping. Det vanligaste är att det är helpension och det serveras frukost, lunchpaket och middag. Oftast finns det ingen meny utan alla serveras samma maträtt. I Mongoliet äter man mycket kött och det finns bara ekologiskt kött då alla djuren går fria, getter, får, kor, jakar och hästar går fritt dygnet runt blandat under dagen och kallas tillbaka eller föses tillbaka med hästar för mjölkning morgon och kväll. Såhär kan det se ut när man tittar ut. 

Kalvarna hålls i små hagar på gården och korna samlas vid kalvarna för mjölkning morgon och kväll.

Hästmjölken gör man Air-ge, den 14 procentiga alkoholen och komjölk gör man ostar, torkad ost, torkad brunost, ostkaka, en typ av pannacotta mm. 

Komjölken måste vara kokad iallafall fall en gång då komjölken har en bakterie som man kan bli sjuk av. De dricker därför mycket silverte, komjölk blandat med grönt te som fått svalna.Mongoler är ett nomadfolk med fyra årstider och därför har man fyra olika platser man bor på under ett år. En ger har alltid öppningen mot söder då de kalla vindarna blåser från norr. 

Inne i en Ger bor kvinnan mot öster och mannen mot väster, i mitten stöttas geret upp av två pelare, kvinnan och mannen och kaminens skorsten går igenom gertaket.

Ingen äger marken och därför får man slå sig ner var man vill i Mongoliet men i praktiken så blir ytan din när du återkommer till samma ställe år efter år. Vinterlägret är byggda för att några av djuren ska kunna få skydd från snön under tak i norra Mongoliet. Bilden är från ridguidens sommarläger i Terelj nationalpark.

De flesta djuren släpps fria och samlas in igen under våren. För några år sedan var det en extremt sträng vinter med mycket snö, man beräknar att 7 miljoner djur dog den vintern och 7 000 familjer förlorade allt de ägde. 

Hästsvett i pannan för lycka - Mongoliet

Tidig morgon, guiden ringde och frågade om vi ville hänga med på det mest populära hästloppet under Naadam. Jag lever ett liv där ja oftast är trevligare än nej när man reser och alternativet i jetlaggen vore att sova mer än fem timmar. Sömn är tråkigt så att gå upp kl 06 och åka och titta på hästlopp lät som ett bra alternativ.

Hur många som skulle ta tåget visste vi inte men det verkade vara 18000 andra och så fullt att det knappt gick att andas. Även om tåget var fullt fanns det alltid en liten extra plats för gravida och alla tog hand om barnen så att de kunde stå bekvämt eller sitta i någons knä. När tåget nästan var framme satte sig tågvärden i en äldre herres knä och två personer hjälpte henne att räkna alla pengar från midjeväskan. Väl framme stod bussar som snabbt tog oss till det stora festivalområdet där vi fick veta att ca 100 000 besökare skulle samlas under dagen. Ljuvligt med hästskit, alla regnbågens färger och klarblå himmel.

Vi kunde ha tagit oss en morgonsup, ai-rag, deras jästa hästmjölk som är 14 procentig men en full festivaltunna med vattenskopa kändes inte som rätta stället att prova andra dagen i Mongoliet.

Vi åt frukos istället, deras dubbelvikta friterade pannkakor med kryddat fårkött som tunn fyllning i ett av tälten innan vi försökte få en bra plats att se hästarna komma i full galopp. Jag älskar såna här saker, oväntade upplevelser i vacker miljö, massor med människor och hästar. Jag tittar på detaljer som sadlarna, färger, mönster och utseenden. Har en bra känsla i Mongoliet.

Ryttarna på hästloppet måste de vara minst sju år men ofta ljuger de om sin ålder och kan vara mellan fyra och tolv år. De flesta rider barbacka för att skona hästens rygg. Vi ser ett orange moln i fjärran och bilstrålkastare som följer och direktsänder hela loppet. I upploppet kommer en liten kille, fyra år får vi veta, utan hjälm i full galopp barbacka.

Vid målgången kommer hästens tränare och galopperar med de sista 100 metrarna, det krävs speciell träning av hästen för att de ska orka galoppera upp till 40 km beroende på vilken klass hästarna rider i. Vet inte hur många som deltar i loppet men det kommer gäng efter gäng och galopperar förbi oss in till mål. 

Efter loppet inser vi att det kommer att bli problem att ta sig hem till resten av brottningen och prisutdelningen i Ulaanbator så vi går den korta biten till tågstationen en timme i förväg. På vägen dit passerar vi svettiga galopphästar och guiden springer ifatt och frågar om vi kan få lite svett?!? Sagt och gjort drar vi lite svett av hästen och stryker i pannan, på det sättet får vi enligt sägnen lycka. Vi springer ikapp en annan racinghäst och tar lite till för att få ännu mer lycka. =)

Sedan börjar det komma buss efter buss med poliser. Det visar sig att enda tåget som går inom tre timmar endast ska ta ombord poliser. Vår guide tjatar sig till att vi ska få komma ombord så vi kläms fast mellan 400 poliser i ett tåg.

Tillbaka i stadion igen äter vi lunch på ett kafé och går in för att se brottarna och prisutdelningen. När hästracing pojkarna kommer in jublas det. De är så unga och går i hand med en vuxen som även lyfter upp dem på hästen. 

En sångare rider in tillsammans med dem, de får priser och blir upplyfta över podiet för att bli pussade på kinderna av presidenten. De går sedan varvet runt stadion innan de går eller rider ut ur stadion.

Därefter fortsätter kvartsfinalen och tyvärr har Mongoliets fullaste Don Juan upptäck mig, klämmer sig närmare och närmare på läktaren, vill bjuda på än det ena, än det andra. Jag blir nästan onykter bara av ångorna, tackar vänligt nej fastän jag vet att det är väldigt oartigt i Mongoliet och när han frågar om jag vill följa med på en åktur i bilen får jag nog och knuffar undan honom. Jag har ju hästsvett i pannan så jag vet jag att lyckan är med mig..... =)

Naadam festival - Mongoliet

Traditionellt klädda Mongoler på festival där krigarkonster fortfarande värderas högt i samhället och vinnarna nästan betraktas som gudar. Ett måste tänkte jag när jag först läste om Mongoliet och vilken årstid man bör åka dit. Naadam Games finns i nästan varje stad men den största mest kända och direktsända Naadamen går av stapeln i Ulaanbator en gång per år. Vi ankom med flyg kl 23:30 torsdag natt den 10 juli till Chinggis Kaahn flygplatsen och invigningen startade kl 11 fredagen den 11 juli. 

Några timmars sömn och så upp för att försöka växla eller försöka ta ut pengar på Mongoliets viktigaste helgdag, inte helt enkelt då ALLT är stängt. En kort promenad förbi torget där ryttarna i traditionsenliga kläder ska hämta de nio jaksvansarna och vidare till stadion för invigningen av Naadam där celebriteterna har en egen läktare och varje folkslag presenterar sig, sin musik, dans och kläder. OS-medaljörer presenterar, presidenten håller tal och delar översätts till Engelska.

Nadam är föreslagen att bli ett världskulturarv och jag förstår varför. 

Spektakulärt, har aldrig sett något liknande, danserna, musiken, firandet och presentation av de 512 brottarna där de står i rangordning.

Brottarna liknar en blandning av sumobrottare och olympiska brottare, reglerna är tydliga och de är klädda i kalsonger och bolero broderade i antingen blått eller rött och med kraftiga rep. 

Alla brottas två och två i omgångar samtidigt på arenan och alla har var sin påhejare som håller den traditionella hatten och är domare.Om det tar för lång tid får de olika grepp som gör det lättare att lyfta och kasta runt den andre. Reglerna är tydliga och den som tar i knä eller armbåge i marken först förlorar. Vinnaren av en rond får tillbaka sin hatt, hoppar och flaxar runt som en falk innan förloraren ska gå under ena "vinnaren". Sedan ska vinnaren göra ett varv runt de nio jaksvansarna samtidigt flaxande som en Falk. De första fem omgångarna har man första dagen och det är en ära dag två då de kvarvarande brottarna ska göra upp om titlarna, champion, lejon, Arg(fantasifåget), elefant, falk med mera. 

Samtidigt görs pilbåge och ancle bone shooting upp i två mindre arenor. Pilbåge är enda grenen där kvinnor får delta.

Denna gången deltog över 2000 bågskyttar i traditionella kläder för att hitta av mål med gummerade pilar på 60 m för kvinnor och 70 meter för män. 

Alla har sina egna pilar, man skjuter i en serie om fyra pilar. Målen görs mindre och mindre och alla turas om att dömma matcherna och markerar poängen med armarna. Vår guide kan se varifrån de kommer ifrån på deras traditionella dräkter och dialekt.

Det är en öppen arena, gratis inträde och man sitter tillsammans med bågskyttarna. De kommer in på stadion under jubel för prisutdelning på arenan dag två och de har hög status i Mongoliet. Vi besökte även getbenskastningen där män sitter på små pallar och skjuter iväg en bit mot getben uppradade i ett litet skåp. 

Allt direktsänds på TV hela festivalen och kalla deltagarna har hög status men brottarna har högst status och intervjuerna och matcherna sänds flera dagar i sträck på TV.