Det kanske är svårt att förstå stoltheten i ett perfekt skott för någon som inte jagar men jag ska försöka beskriva det.
Jag är medlem i ett jaktlag i Jämtland där vi nästan varje dag påminns om att "Man ska aldrig ångra ett skott som inte avlossats". Ingen vill ha ett eftersök på fjället och sitter man högst upp i en postkedja i väglöst land som det tar upp till 2 timmar att gå till, vill man absolut inte ha ett eftersök på ett skadeskjutet djur. När jag kommer till ett pass på fjället förbereder jag mig på olika situationer, vilka vinklar jag kan skjuta i för kulfång, vilka avstånd jag känner mig trygg att skjuta på, i vilka riktningar övriga medlemmar sitter i, om jag kan stå på knä med god sikt och hur jag ska sikta beroende på från vilken vinkel djuren kommer ifrån. Allt detta sitter jag och mentalt förbereder mig på då jag sitter blixtstilla i tystnad på älgpasset.
I september siktade jag mellan ögonen på en oxe, en 8-taggare som kom rakt mot mig bakom tre träd. Skulle han klivit åt höger eller vänster skulle jag skjutit men han kastade sig rakt bakåt i skydd av träden. Tre skäl att inte skjuta; ett skott mellan tre träd med bara några cm mellanrum är för liten marginal för mig, vi hade inga hundar högst upp på fjället där jag satt som sista postare och jag hade ingen chans till ett andra skott då fjällbjörkarna stod tätt överallt i den riktningen. Samma postställe dagen efter, två oxar i full fart med hund efter sig, rakt framifrån men bakom en gran, jag kunde bara se och höra hunden men visste inte vad som skulle komma fram mot mig. Fina oxar och en skällande hund tätt bakom, sikta, sikta, men jag kunde inte se hunden bland riset så jag avstod skott och oxen jag siktat på sprang mellan postarna och upp på fjället. Ett skäl att inte skjuta, jag kunde skjutit hunden, en familjemedlem till en jaktkompis som ingen av oss skulle riskera att skada. "Man ska aldrig ångra ett skott som inte avlossats".
Tredje gången gilt lottade jag mig till samma plats i oktober, ko med kalv, full fart, två hundar, bakom samma gran, skillnaden var att jag sprungit fram och ställt mig på knä vid sidan om granen, kon ser mig, stannar och kalven svänger och stannar, 1,5 m framför kon, ca 25 m framför mig. I ögonvrån ser jag att båda hundarna stannat bakom kon, PANG. Perfekt träff, kalven vänder sig men kon och hundarna är redan inne i skogen igen då den faller död. En hund stannar kvar vid bytet och den andra följer kon som vi internt har förbud att skjuta, endast kalvar och oxar får skjutas.
Ett perfekt skott i en stressande situation med många parametrar som ska analyseras inom loppet av en tiondels sekund utan risk för hundar, skadeskjutning och med säkert kulfång. För mig är utmaningen mental, att kunna skjuta det perfekta skottet och inte behöva ångra det. Det finns en stolthet i ett bra beslut att inte skjuta men även för ett perfekt skott. För mig var det sjunde älgen, de har en tendens att smyga sig på mig där jag sitter i tystnad och tränar..... ;P
