På väg hem fredagen den 13:e....

Jag kan inte säga att jag är flygrädd men det är något speciellt med Ryssland. Jag vet inte om det är för att mycket är grått och trist eller om det är för att jag sett och vet l i t e för mycket om hur saker och ting fungerar hä. Det kan också vara att minnet sitter i från resan hem härifrån för några år sedan. Det började med att kaptenen sa, hrmm i högtalaren och en konstig tystan avbröt försöket att säga något. Därefter hördes bara ett rassel, panelerna öppnade sig och ner trillade de där maskerna som flygvärdinnan visar och går igenom hur man ska använda. Planet började sedan störtdyka......

Min första tanke var, *vilket flygbolag flyger jag med*? SAS! Puh, då är det lugnt. Ingen panik, inga skrik, bara tystnad. Sen började alla försöka "med ett lätt" ryck ta ner maskerna. Hahahaha!! Lätt?!? Det var inte det enklaste att få ner maskerna som är fästa i små stålvajrar. Det slutade med att panelen faktiskt lossnade på ena sidan så passageraren brevid fick den i huvudet. Fyra masker på tre säten kom ner så flygvärdinnorna gick från rad till rad och kollade att alla var ok. Det är teknik att andas lugnt i maskerna så vissa provade olika masker för att vara övertygade att de funderade. Eftersom jag väljer fönsterplats kunde jag hela tiden se havet och lastfartygen som kom närmare och närmare. Jag kommer ihåg att jag till slut såg färgerna på containrarna på flera lastfartyg och det började kännas otäckt. Vi tog faktiskt lite selfies och de flesta fortsatte att läsa tidningen, lyssna på musik eller försöka sova. Därefter planade flyget ut och kaptenen kom in, bad om ursäkt och förklarade att han också suttit med mask i cockpit då kabintrycket sjönk och reservsystemet inte gick in. Då det händer måste planet genast lämna flyghöjden och gå ner till lägre höjd. Han bad om ursäkt för att flygningen skulle bli försenad då vi var tvungen att fortsätta på låg höjd, vilket är en säkerhetsrutin och en följd av incidenten. Alla fortfarande lika lugna och när vi kom fram fick vi inte lämna planet förrän kaptenen ytterligare och tydligare förklarat vad som hänt och att de skulle stå utanför dörren och svara på ytterligare frågor om vi hade några. Flygvärdinnornas kommentarer då de gick runt och fotade var att de under de 15 och 20 åren de jobbat aldrig varit med om något sådant. Minnet sitter kvar men har aldrig känt obehag eller varit flygrädd efter incidenten. En av vännerna som kommit över för helgen däremot tyckte och tycker fortfarande att det är lite otäckt ibland. Det kanske är fånigt men jag flyger bara med SAS och har inte och kommer inte att flyga inrikes där de till och med kan fälla upp extra klaffstolar i gången om fler passagerare vill följa med. Idag är det fredagen den 13:e och jag ska strax flyga hem. Jag har landningsbanan strax utanför mitt hotellfönster och ser både inrikesflygen och internationella flygen både lyfta och landa. Om jag hittar selfien med masken ska jag posta den också.... =)

Life is too short......

Ni som flugit känner alla igen det, det där beteende att alla snabbt ska upp, slita ner väska för att sedan stå och vänta i flera minuter på att dörren ska öppnas. Det var nära att jag blev sån, men vad är syftet med det? Är det för att de där minuterna är så viktigta eller är det för att alla andra ska tro att minuter är så viktiga?

Sedan några år tillbaka väljer jag bara fönsterplats oavsett hur långt bak jag hamnar. Ni anar inte vad man ser vid inflygningar över Europas städer, för att inte tala om de foton jag har över Panamakanalen, Tafelberget i Kapstaden, Costa Ricas kust, Guatemalas vulkaner, stränderna i Mexiko och de oändliga broarna ut till Key West. Nu vill jag ju inte att vi ska börja slåss om de där fönsterplatserna så ni får gärna fortsätta jaga de där minuterna men för mig är livet för kort för att inte njuta av utsikten på mina flygresor. ;P

Ciudad Perdida, Colombia - en nyårsvandring

Det kanske inte är det första man tänker på men med mina resevänner brukar vi diskutera var vi vill vara både fysiskt och mentalt nästa nyår. Förra nyåret som vi firade med innefolket i Nicaragua ville vännen sälja allt hon ägde, säga upp sig och resa minst ett år. När vi träffades i Manaus, Brasilien inför årets resa hade hon sitt "hem" i ryggsäcken och kände sig sådär fri som hon mentalt ville göra. Vårt nyår skulle firas i Lost City, Ciudad Perdida eller förlorade staden på en fyradagarsvandring i Colombia, avslutningen på vår turné genom Amazonas, Venezuela och Colombia.

Vandringen utgår normalt från Santa Marta, fem mil norr om Cartagena och det finns fyra eller femdagarsvandringar. Vi hade valt en fyradagarsvandring och jag ser faktiskt ingen mening med att gå femdagarsvandringen. Vi blev upphämtade av en beställd taxi då vi efter två punkteringar på två olika bussar från Venezuela inte kunnat ta oss fram till Santa Marta utan stannat i Palomino. Gruppen träffades för lunch och efter en tvåtimmars bilfärd upp för en smal grusväg kom vi fram till byn där vägen tog slut. Mulåsnorna packades här för att bära den mat vi behövde under turen.

Det var över 30 grader varmt och vi fick en presentation av vår lokale guide Wilmer hur området ser ut och vår vandring. 

Som tur är ligger stigen i djungeln och under långa sträckor gick vi i skuggan. På vandringen är det många vad över floder som är fantastiskt svalkande och skönt. 

Det är en ganska bergig vandring med grusiga stigar och jag fattar inte hur det går när det är regnperiod, jag skulle råda er att planera vandring i dec - jun om ni ska vandra då det inte regnar så mycket. Det är en tuff vandring och när vi kom fram för natten fanns det duschar och toaletter på campen. Man sov i våningssängar så det var bara att välja vilket myggnät man ville sova under. 

Även om allt var primitivt kändes det ändå fräscht. Middagen ordandes av guiderna och det blev en tidig kväll efter middagen och lite kortspel. Frukosten på morgonen serverades redan kl 6 för att vi alla skulle vara på väg senast kl 7. Vandringen dag två var både brant uppför och brant nerför på en sandig smal stig som man samsade med packmulåsnor. 

Utsikten blev bättre och bättre under dagen och till slut hade man utsikt över bergen långt bort i fjärran. Det visade sig att Wilmer och hans fru Alexandra hade sin gård på en av sluttningarna.

På vägen upp passerade vi byar med ursprungsbefolkning där barnen kom springande och ville ha "dulce", sötsaker. Jag är lite emot att ge barn godis och jag förstår att föräldrarna och byborna försöker hålla barnen borta från turisterna som kommer. Tänk själv om passerande skulle ge era barn godis varje dag, ibland flera gånger om dagen.....

Vi passerade plantage av både kaffe, kakao och såklart kokabladsbuskar. Ursprungsbefolkningen får ha 30 buskar per vuxen och de tuggar frekvent på kokablad. Vi fick smaka råa kakaobönor där köttet smakar som saftig lime medan själva bönan är bitter som tusan så den spottar man ut. 

På lunchen kunde vi slappa i solen och bada i floden, dit även två av Schamanens döttrar kom och badade med oss.

Efter lunchen tog vi oss upp till baslägret under själva Lost City och platsen vi skulle fira nyårsafton på. Jag hade burit med mig en Gula Änkan som jag haft med mig på resan från Amazonas genom Venezuela, min väns enda önskan då jag frågade om jag skulle köpa med mig något från Europa. Inte mig emot.... :P

Ingen el men dusch och toalett så levande ljus och matlagning över öppen eld av våra fantastiska guider. 

Nyårsfirandet skedde under middagen och nästan alla hade burit med sig Rom, whisky eller någon form av vin och tragiskt nog verkade det som att även Schamanen som sedan kom förbi hade druckit lite väl mycket. Vi firade både brittisk och svensk nyår men fler lyckades vi inte hålla oss vakna till. Som tur var somnade vi innan byrådet och då Schamanen började leva om. Flera av deltagarna fick se hur Schamanen slog en kvinna med en käpp till dess att flera andra kvinnor stoppade honom. Dagen efter fick vi veta av Wilmer att det var schamanens sonhustru och att hon varit otrogen, något som hon hade erkänt. Schamanen hade sedan nästan skrämt ihjäl de som försökte gå på toa under natten. Både jag och N sov så tungt att vi missade all uppståndelse under nyårsnatten. På morgonen mötte vi Schamanen på vägen upp till Lost City så Wilmer, vår guide fick sig en pratstund med honom. 

Morgonen började med en timmes vandring innan de 2000 trappstegen upp till Lost City. 

När vi kom upp fick jag en konstig känsla, en rofylld lugn känsla och det är en så vacker plats där solljuset lyser upp i gläntorna.

Innan man går upp ska man placera händerna på en styrkesten där man får extra energi. Självklart provar vi det och det är lite mäktigt att den stått där i flera hundra år och användes av de nu utrotade Tayronaindianerna.

Det är sju olika schamanstyrda stammar som alla hävdar att de delvis är ättlingar till de av spanjorerna utrotade Tayronafolket. De styr sina stammar och håller traditionerna vid liv. Schamanen som vi träffade hade två fruar och 16 barn, när första frun inte kan få fler barn får han gifta sig en gång till.

Alla grunder är runda och ju högre upp desto heligare plats och högst upp finns tempelplatsen. De har sina egna lagar och ett byråd, de olika stammarna träffas under seanser på en liknande  men nybyggd plats som Lost City. Tyvärr slog blixten ner i templet under seansen där över 60 schamaner och viktiga bymedlemmar deltar och 11 av dem dog 2014. De kommer därför att flytta och bygga en ny plats för dessa möten. Enligt traditionen begravde man sina döda familjemedlemmar i grunden till husen tillsammans med ägodelarna, det är därför vanligt att gravskändare redan stulit och förstört värdefulla föremål då såna här platser hittas. Går man lite högre upp möts man av en linje bestående av beväpnad militär. Byarna och ursprungsbefolkningen högre upp i bergen får inte besökas och vill inte ha besökare eller vara en del i turismen. Högst upp har man den bästa utsikten över hela området och för ett gruppfoto såklart. 

De olika stentrapporna som alla leder upp till den hör platsen påminner lite om Inkalederna som går kors och tvärs för att knyta ihop olika områden. De olika stenarna fungerar även som ett larmsystem då de vickar och dånar till, de som bodde i området visste vilka varningsstenarna var men fiender trampade å dessa så det ekade i hela dalen.

Vi tog långa pauser överallt så att vi kunde känna av platsen och försöka förstå hur de levde här i området. Anledningen till att de sökte sig upp i bergen var att de ville ha fyra årstider för att kunna odla olika typer av grödor för största möjliga välstånd. De använde sig av guld och de smyckade sig med bl.a. jade som de bytte till sig via Panama och Costa Rica.

Efter besöket var det bara att hämta grejerna i baslägret för att ta sig den två dagars vandringen tillbaka till civilisationen igen. Vandringen ner är minst lika brant och självklart kunde vi stanna och bada i den fantastiskt vackra lagunen.

Såhär efteråt känns det lite overkligt att ha besökt en så avlägsen plats och på något sätt har det gjort mig ännu mer nyfiken på både ursprungsbefolkningar och naturen i Sydamerika. Redan på vägen ner pratade vi om att nästa långresa kanske blir att utforska Colombia lite mer. I Santa Marta var jag bara tvungen att springa in och tacka de supertrevliga arrangörerna av resan på Turcol.

Santa Marta verkar också vara ett trevligt ställe och vi körde längs med strandpromenaden då vi åkte mot Cartagena för att lämna landet och än en gång säga hejdå till N. Vem vet var vi träffas nästa gång ;D