Detta ljuva land - Costa Rica

Inte nog med att färsk frukt finns i trädgårdarna året runt, exotiska fåglar flyger runt en och att aporna väcker en med sina vrål på morgonen, Costa Rica har så mycket mer.

Då jag var i Costa Rica i sep/okt fick jag äntligen se en "Arrivada", då havssköldpaddor kommer upp på land och lägger sina ägg. Det handlar om tusentals sköldpaddor några nätter i månaden.

När man väl sett det är man ju galet nyfiken på hur de små sköldpaddorna kläcks och tar sig ner till havet igen. På julaftonsnatten ringde vänner och berättade att det var dags för en kläckning. Sagt och gjort, klockan ställdes på 04:30 och efter en kort natt, en stark kopp kaffe och en pralin så körde vi iväg till ödestranden. Inga rangers, inga guider bara några få turister som dessutom visade sig vara svenskar och därav en väldigt känd fotbollspelare gjorde att jag blev lite starstruck sådär innan solen ens gått upp. Sedan började jag se de pyttesmå liven som sakta kämpade sig ner till stranden.

Alla små sköldpaddor som inte vaktades av besökare blev snabbt uppätna av gamar som flockats till stranden. Jag bestämde mig för att följa med ett tiotal ner till vattnet.

Och väldigt faschinerande är det att se när de kämpar sig fram, vilar några sekunder, lyfter huvudet för att lokalisera sig och så dra vidare.

Ute på havet slog vågorna hårt och smurfarna började dyka upp tillsammans med havsfåglarna som nu skulle börja frossa på de små utmattade sköldpaddorna. Man kan ju alltid hoppas att någon av de som tog sig ner överlevde.

Juldagen 2015 kommer att bli ihågkommen som den dagen jag första gången fick se små havssköldpaddor kläckas för att ta sig ner till havet. 

Var är alla? - Öde gator i Madrid!

Ni vet den där känslan eller drömmen att vara den enda människan kvar på jorden? Jag trodde Madrids centrala delar var sista stället på jorden jag skulle känna just just så men ta en titt på hur Madrid ser ut i soluppgången vid 8- tiden en helt vanlig fredag.

Jag joggade runt ca 45 minuter i centrala Madrid och behövde inte stanna en enda gång pga rött ljus eller trafik. 

Tack och lov såg jag faktiskt en och annan bil.

Palatset var inte öppet för turister än och förvänta er inte att något öppnar innan kl 10.

Men vid Plaza Mayor pågick arbetet med julbelysningen för fullt och mardrömmen att vara den enda människan kvar på jorden var slut. ;P

Och under dagen kände jag knappt igen mig, gör ni?!?

Carpe Diem är tydligen ett café!?! Man skulle kunna ha en gissningstävling vad som gömmer sig bakom alla dessa nerklottrade jalusier. 

Äntligen fick jag se en "Arrivada" - en ankomst av havssköldpaddor!

En dröm som går i uppfyllelse och en bock på min Bucket list! 💙

Jag har besökt Costa Rica sju gånger och äntligen var turen på min sida. I september och oktober, som är Costa Ricas regnperiod och "vinter" då temperaturen kan sjunka till 25 grader vid kusten är det tid för "Arrivadas", arrrival eller ankomst. Senast det var en Arrivada, dvs vid fullmånen i mitten av september så postade några på FB att det var dags, resultatet blev en naturkatastrof. 2000 personer, både inhemska och utländska turister invaderade stranden och de tusental sköldpaddor som skulle upp för att lägga ägg vände i vattenbrynet av allt liv. Den här gången skyddades stranden av både rangers och polis som spärrade av den största delen av stranden.

En Arrivada är när sköldpaddor går upp på land och lägger ägg. Här pratar man om hur stor den var och hur många sköldpaddor som gick upp på land för att lägga ägg. Vi fick en förvarning att det var dags och för ovanlighetens skull började den precis innan solen skulle gå ner och innan det började ösregna. Anledningen till att sköldpaddorna lägger äggen under regnperioden är för att stranden hålls lagom tempererad i 45-50 dagar till kläckning. Vi köper biljetter in till naturreservatet och efter förra fadäsen måste man gå med en guide och får Max 30 minuter på stranden då man väntar många besökare. Guiderna är engelsktalande och det kostar 8 dollar för utlänningar och 6 för Costaricaner. Vi följer guiden och det första man ser är säckar med sköldpaddeägg?!?

På stranden kommer en rad människor bärande på sköldpaddeägg i stora påsar och en folkmassa sitter och tvättar ägg och lägger i påsar?!? WTF!!!

Guiden ser min förvåning och att jag förmodligen grimaserar. Det är inte så illa som det ser ut blir jag förklarad för, byborna har tillstånd att första 36 timmarna gräva upp ägg, tvätta och sälja som de alltid gjort. Jag kommer snart till anledningen till att det inte är så farligt. Vi börjar gå på stranden och guiden ber oss att alltid gå bakom dom, då störs de inte lika mycket. Den första dyker upp och sedan ser man fler och fler som tagit sig upp till den lösa sanden där de kan börja gräva med sina bakben. Vi följer en hona och ser hur hon kämpar. Honorna går upp då det är högvatten eftersom de har kortare bit att krypa på stranden då.

De gräver en ca 40 cm djup grop och det tar sin lilla tid. Eftersom Arrivadas började natten tidigare så är det redan ägg i sanden, ÖVERALLT!!

Det flyger ägg upp ur gropen då honan gräver och på sidorna sitter gamarna och mumsar sig mätta. Sanden som normalt är ganska svart är vitmelerad under en arrivada, så mycket äggskal är det som ligger på stranden.

En hona lägger 80-100 ägg och kan komma tillbaka tre gånger per år till samma strand. Totalt räknar man med att det är 200 000 sköldpaddor som kommer upp och lägger sina ägg här under en ankomst. Den här stranden har den näst största ankomsten av Tortuga Lora, eller Olive Ridley Sea Turtle i världen. Ca 90 % av äggen förstörs varje natt då nya gropar grävs och nya ägg läggs. En arrivada håller normalt på i fem dagar så de första 36 timmarna är inte kritiska på något sätt för att sköldpaddorna ska hotas eller minska i antal. Guiden berättar att antalet sköldpaddor varit stabilt de senaste 15 åren.

Vi går vidare till den delen som är avspärrad av rangers och där kryper tusentals upp ur vattnet och jag kan bara stå där ett tag för att förundras hur det här urtidsdjuret hittar till samma strand och gör det i sån massvandring som det är. Solen går ner och numera får varje besökare bara vistas där 30 minuter så det är dags att gå tillbaka.

De ser så klumpiga ut på land jämfört med de jag sett då jag snorklat. Hela proceduren tar ca en timme och de har nerförsbacke sista biten så det går undan på vägen mot vattnet.

Vi skyndar tillbaka och med dessa mängder av sköldpaddor går det inte längre att hålla sig bakom dom då Arrivadan för den här kvällen bara har börjat! Älskade det!!

Önskar bara att jag fick vara med om en "kläckning" också då de små sköldpaddorna ska ta sig ner till vattnet utan att bli uppätna av gamar och hundar. Byborna och volontärer jobbar dygnet runt just för att så många som möjligt ska klara sig. Efter 15 års ålder kommer de förhoppningsvis tillbaka för att lägga ägg igen och man beräknar att de som är uppe på stranden är 60-80 år. Om jag avslutade kvällen hos vänner som bjöd på en sköldpaddeäggshot, kanske det.....

Känslan sitter kvar bara jag blundar - Costa Rica

Visst är det härligt!

Bara jag blundar känner jag hur gott det luktade utanför dörren i Costa Rica, hur den solvarma papayan från trädet vid uteduschen smakade, hur jag hörde ljudet av urtidsfåglarna Mot Mot nerifrån slänten och ljudet av hur aporna svingade sig förbi i träden som ett gäng huliganer och åt upp varenda gul nyutslagen blomma som fanns i varenda träd. Det spelar ingen roll vilket land eller vilken resa jag gör, ljud, lukter, smaker och känslorna från situationen sitter kvar i minnet och jag kan framkalla varje ögonblick under en resa, det sitter i ryggmärgen. När jag kom hem och tittade på foton hittade jag detta.

Det kanske syns vilken känsla jag har och om ni blundar kanske ni kan känna pirret i magen, den 35-gradiga värmen och solen i ansiktet. Om ni anstränger er kanske ni också kan känna lukten av tropisk regnskog som precis känner på sig att första regnet är på väg eller hör ni ljudet av de där howler aporna under mig istället?

Varje foto säger inte så mycket om upplevelsen för någon annan men ju mer man reser, desto mer laddar man ner de där lukterna, ljuden, smakerna och känslorna man förknippar med en upplevelse. Jag brukar inte visa så mycket bilder för vänner, de resevänner jag har däremot får se bilder likaväl som de visar sina bilder för mig. Så fort jag ser någon annans bild plockar jag fram det där biblioteket för att kunna njuta lite av deras upplevelse och de av mina. Ett annat sätt att resa för alltid!!

På väg hem fredagen den 13:e....

Jag kan inte säga att jag är flygrädd men det är något speciellt med Ryssland. Jag vet inte om det är för att mycket är grått och trist eller om det är för att jag sett och vet l i t e för mycket om hur saker och ting fungerar hä. Det kan också vara att minnet sitter i från resan hem härifrån för några år sedan. Det började med att kaptenen sa, hrmm i högtalaren och en konstig tystan avbröt försöket att säga något. Därefter hördes bara ett rassel, panelerna öppnade sig och ner trillade de där maskerna som flygvärdinnan visar och går igenom hur man ska använda. Planet började sedan störtdyka......

Min första tanke var, *vilket flygbolag flyger jag med*? SAS! Puh, då är det lugnt. Ingen panik, inga skrik, bara tystnad. Sen började alla försöka "med ett lätt" ryck ta ner maskerna. Hahahaha!! Lätt?!? Det var inte det enklaste att få ner maskerna som är fästa i små stålvajrar. Det slutade med att panelen faktiskt lossnade på ena sidan så passageraren brevid fick den i huvudet. Fyra masker på tre säten kom ner så flygvärdinnorna gick från rad till rad och kollade att alla var ok. Det är teknik att andas lugnt i maskerna så vissa provade olika masker för att vara övertygade att de funderade. Eftersom jag väljer fönsterplats kunde jag hela tiden se havet och lastfartygen som kom närmare och närmare. Jag kommer ihåg att jag till slut såg färgerna på containrarna på flera lastfartyg och det började kännas otäckt. Vi tog faktiskt lite selfies och de flesta fortsatte att läsa tidningen, lyssna på musik eller försöka sova. Därefter planade flyget ut och kaptenen kom in, bad om ursäkt och förklarade att han också suttit med mask i cockpit då kabintrycket sjönk och reservsystemet inte gick in. Då det händer måste planet genast lämna flyghöjden och gå ner till lägre höjd. Han bad om ursäkt för att flygningen skulle bli försenad då vi var tvungen att fortsätta på låg höjd, vilket är en säkerhetsrutin och en följd av incidenten. Alla fortfarande lika lugna och när vi kom fram fick vi inte lämna planet förrän kaptenen ytterligare och tydligare förklarat vad som hänt och att de skulle stå utanför dörren och svara på ytterligare frågor om vi hade några. Flygvärdinnornas kommentarer då de gick runt och fotade var att de under de 15 och 20 åren de jobbat aldrig varit med om något sådant. Minnet sitter kvar men har aldrig känt obehag eller varit flygrädd efter incidenten. En av vännerna som kommit över för helgen däremot tyckte och tycker fortfarande att det är lite otäckt ibland. Det kanske är fånigt men jag flyger bara med SAS och har inte och kommer inte att flyga inrikes där de till och med kan fälla upp extra klaffstolar i gången om fler passagerare vill följa med. Idag är det fredagen den 13:e och jag ska strax flyga hem. Jag har landningsbanan strax utanför mitt hotellfönster och ser både inrikesflygen och internationella flygen både lyfta och landa. Om jag hittar selfien med masken ska jag posta den också.... =)

Life is too short......

Ni som flugit känner alla igen det, det där beteende att alla snabbt ska upp, slita ner väska för att sedan stå och vänta i flera minuter på att dörren ska öppnas. Det var nära att jag blev sån, men vad är syftet med det? Är det för att de där minuterna är så viktigta eller är det för att alla andra ska tro att minuter är så viktiga?

Sedan några år tillbaka väljer jag bara fönsterplats oavsett hur långt bak jag hamnar. Ni anar inte vad man ser vid inflygningar över Europas städer, för att inte tala om de foton jag har över Panamakanalen, Tafelberget i Kapstaden, Costa Ricas kust, Guatemalas vulkaner, stränderna i Mexiko och de oändliga broarna ut till Key West. Nu vill jag ju inte att vi ska börja slåss om de där fönsterplatserna så ni får gärna fortsätta jaga de där minuterna men för mig är livet för kort för att inte njuta av utsikten på mina flygresor. ;P

Ciudad Perdida, Colombia - en nyårsvandring

Det kanske inte är det första man tänker på men med mina resevänner brukar vi diskutera var vi vill vara både fysiskt och mentalt nästa nyår. Förra nyåret som vi firade med innefolket i Nicaragua ville vännen sälja allt hon ägde, säga upp sig och resa minst ett år. När vi träffades i Manaus, Brasilien inför årets resa hade hon sitt "hem" i ryggsäcken och kände sig sådär fri som hon mentalt ville göra. Vårt nyår skulle firas i Lost City, Ciudad Perdida eller förlorade staden på en fyradagarsvandring i Colombia, avslutningen på vår turné genom Amazonas, Venezuela och Colombia.

Vandringen utgår normalt från Santa Marta, fem mil norr om Cartagena och det finns fyra eller femdagarsvandringar. Vi hade valt en fyradagarsvandring och jag ser faktiskt ingen mening med att gå femdagarsvandringen. Vi blev upphämtade av en beställd taxi då vi efter två punkteringar på två olika bussar från Venezuela inte kunnat ta oss fram till Santa Marta utan stannat i Palomino. Gruppen träffades för lunch och efter en tvåtimmars bilfärd upp för en smal grusväg kom vi fram till byn där vägen tog slut. Mulåsnorna packades här för att bära den mat vi behövde under turen.

Det var över 30 grader varmt och vi fick en presentation av vår lokale guide Wilmer hur området ser ut och vår vandring. 

Som tur är ligger stigen i djungeln och under långa sträckor gick vi i skuggan. På vandringen är det många vad över floder som är fantastiskt svalkande och skönt. 

Det är en ganska bergig vandring med grusiga stigar och jag fattar inte hur det går när det är regnperiod, jag skulle råda er att planera vandring i dec - jun om ni ska vandra då det inte regnar så mycket. Det är en tuff vandring och när vi kom fram för natten fanns det duschar och toaletter på campen. Man sov i våningssängar så det var bara att välja vilket myggnät man ville sova under. 

Även om allt var primitivt kändes det ändå fräscht. Middagen ordandes av guiderna och det blev en tidig kväll efter middagen och lite kortspel. Frukosten på morgonen serverades redan kl 6 för att vi alla skulle vara på väg senast kl 7. Vandringen dag två var både brant uppför och brant nerför på en sandig smal stig som man samsade med packmulåsnor. 

Utsikten blev bättre och bättre under dagen och till slut hade man utsikt över bergen långt bort i fjärran. Det visade sig att Wilmer och hans fru Alexandra hade sin gård på en av sluttningarna.

På vägen upp passerade vi byar med ursprungsbefolkning där barnen kom springande och ville ha "dulce", sötsaker. Jag är lite emot att ge barn godis och jag förstår att föräldrarna och byborna försöker hålla barnen borta från turisterna som kommer. Tänk själv om passerande skulle ge era barn godis varje dag, ibland flera gånger om dagen.....

Vi passerade plantage av både kaffe, kakao och såklart kokabladsbuskar. Ursprungsbefolkningen får ha 30 buskar per vuxen och de tuggar frekvent på kokablad. Vi fick smaka råa kakaobönor där köttet smakar som saftig lime medan själva bönan är bitter som tusan så den spottar man ut. 

På lunchen kunde vi slappa i solen och bada i floden, dit även två av Schamanens döttrar kom och badade med oss.

Efter lunchen tog vi oss upp till baslägret under själva Lost City och platsen vi skulle fira nyårsafton på. Jag hade burit med mig en Gula Änkan som jag haft med mig på resan från Amazonas genom Venezuela, min väns enda önskan då jag frågade om jag skulle köpa med mig något från Europa. Inte mig emot.... :P

Ingen el men dusch och toalett så levande ljus och matlagning över öppen eld av våra fantastiska guider. 

Nyårsfirandet skedde under middagen och nästan alla hade burit med sig Rom, whisky eller någon form av vin och tragiskt nog verkade det som att även Schamanen som sedan kom förbi hade druckit lite väl mycket. Vi firade både brittisk och svensk nyår men fler lyckades vi inte hålla oss vakna till. Som tur var somnade vi innan byrådet och då Schamanen började leva om. Flera av deltagarna fick se hur Schamanen slog en kvinna med en käpp till dess att flera andra kvinnor stoppade honom. Dagen efter fick vi veta av Wilmer att det var schamanens sonhustru och att hon varit otrogen, något som hon hade erkänt. Schamanen hade sedan nästan skrämt ihjäl de som försökte gå på toa under natten. Både jag och N sov så tungt att vi missade all uppståndelse under nyårsnatten. På morgonen mötte vi Schamanen på vägen upp till Lost City så Wilmer, vår guide fick sig en pratstund med honom. 

Morgonen började med en timmes vandring innan de 2000 trappstegen upp till Lost City. 

När vi kom upp fick jag en konstig känsla, en rofylld lugn känsla och det är en så vacker plats där solljuset lyser upp i gläntorna.

Innan man går upp ska man placera händerna på en styrkesten där man får extra energi. Självklart provar vi det och det är lite mäktigt att den stått där i flera hundra år och användes av de nu utrotade Tayronaindianerna.

Det är sju olika schamanstyrda stammar som alla hävdar att de delvis är ättlingar till de av spanjorerna utrotade Tayronafolket. De styr sina stammar och håller traditionerna vid liv. Schamanen som vi träffade hade två fruar och 16 barn, när första frun inte kan få fler barn får han gifta sig en gång till.

Alla grunder är runda och ju högre upp desto heligare plats och högst upp finns tempelplatsen. De har sina egna lagar och ett byråd, de olika stammarna träffas under seanser på en liknande  men nybyggd plats som Lost City. Tyvärr slog blixten ner i templet under seansen där över 60 schamaner och viktiga bymedlemmar deltar och 11 av dem dog 2014. De kommer därför att flytta och bygga en ny plats för dessa möten. Enligt traditionen begravde man sina döda familjemedlemmar i grunden till husen tillsammans med ägodelarna, det är därför vanligt att gravskändare redan stulit och förstört värdefulla föremål då såna här platser hittas. Går man lite högre upp möts man av en linje bestående av beväpnad militär. Byarna och ursprungsbefolkningen högre upp i bergen får inte besökas och vill inte ha besökare eller vara en del i turismen. Högst upp har man den bästa utsikten över hela området och för ett gruppfoto såklart. 

De olika stentrapporna som alla leder upp till den hör platsen påminner lite om Inkalederna som går kors och tvärs för att knyta ihop olika områden. De olika stenarna fungerar även som ett larmsystem då de vickar och dånar till, de som bodde i området visste vilka varningsstenarna var men fiender trampade å dessa så det ekade i hela dalen.

Vi tog långa pauser överallt så att vi kunde känna av platsen och försöka förstå hur de levde här i området. Anledningen till att de sökte sig upp i bergen var att de ville ha fyra årstider för att kunna odla olika typer av grödor för största möjliga välstånd. De använde sig av guld och de smyckade sig med bl.a. jade som de bytte till sig via Panama och Costa Rica.

Efter besöket var det bara att hämta grejerna i baslägret för att ta sig den två dagars vandringen tillbaka till civilisationen igen. Vandringen ner är minst lika brant och självklart kunde vi stanna och bada i den fantastiskt vackra lagunen.

Såhär efteråt känns det lite overkligt att ha besökt en så avlägsen plats och på något sätt har det gjort mig ännu mer nyfiken på både ursprungsbefolkningar och naturen i Sydamerika. Redan på vägen ner pratade vi om att nästa långresa kanske blir att utforska Colombia lite mer. I Santa Marta var jag bara tvungen att springa in och tacka de supertrevliga arrangörerna av resan på Turcol.

Santa Marta verkar också vara ett trevligt ställe och vi körde längs med strandpromenaden då vi åkte mot Cartagena för att lämna landet och än en gång säga hejdå till N. Vem vet var vi träffas nästa gång ;D